Idag släppte vi ut oss själva ur förkylningskarantänen. Vi har inte träffat någon annan sedan skärtorsdagen förutom ett snabbt hejhejhallå till dem som lämnat matkassar på trappen. Trots att vi testade negativt var det förstås en självklarhet att inte röra oss ute bland folk förkylda – det gör man ju bara inte. Det är ju det nya vanliga – och jag måste erkänna att jag tycker det är bra, det har hållt mig friskare än på många vintrar!
Hursom. Idag åkte Jimmy till jobbet och jag cyklade Lovis till föris. Jag har jobbat, varit hos naprapaten och försökt ta nya press- och presentationsbilder. Det slutade med en trettio minuters fyrtioårskris.
Alltså. Ler man på bild syns inte ögonen och om man är allvarlig ser man sur ut. Det irriterade mig enormt och slutade med att jag beställde klipp- och sling-tid fastän jag INTE har råd att gå till frisören. Jag får väl ge mig själv det i fyrtioårspresent, att ta bort trötta corona-året-håret kan man ju vara värd.
Det där med kris var ett skämt förstås. Jag hade nog min kris förra året och den handlade mest om acceptans. Jag blir aldrig någon annan än den jag är – det tog lite tid och arbete att landa i det. Nu har jag gjort det och jag tror absolut fyrtio är det nya svarta. Två veckor till – sedan vet vi.
1 comment
Åldern är bara en siffra som talar om hur många år man levt. När jag började närma mig 50 så var det många som sa att jag hade en tidig 50 årskris. Jag började göra saker som jag aldrig skulle komma på tanken innan. Cykla genom hela Sverige, cykla till Paris, m.m. Och visst de kanske var någon på min axel som sa till mig “Nu börjar du bli gammal”. För mig blev det egentligen bara ett kvitto på att även om jag snart fyller 50 år så kan jag klara saker som jag inte trodde var möjliga innan.
Så bra kämpat Elna! 40 år ingen ålder på någon som jagar stravasegment: 🙂