Jag andas in en gång. Och ut igen. Och så en gång till. In och ut. Och så kommer den, den tredje inandningen – då jag fyller lungorna med hela mitt varför och pressar ut luften tills det inte finns någon mer luft att pressa ut. Eller, till min stora förvåning, tills sköterskan som gör spirometrin, lungfunktionstestet, säger: tack, det där räcker så.
Jag fattar faktiskt inte riktigt vad menar hon med att det räcker fastän jag kunde blåst lite till. Men så visar hon mitt diagram – jag har blåst över normalkurva. Fyra gånger. Och känslorna väller fram, jag vill både skratta och gråta samtidigt – det här har jag jobbat hårt för men att det skulle se så bra ut, det hade jag inte ens kunnat önska.
En gång om året möter jag mitt allra största varför i samband med en rutinkontroll på lungkliniken. Jag har en liten brist på ett ämne som heter alfa-1-antitrypsin. Förenklat bildas det i levern och puttrar vidare till lungorna där det lägger sig som ett skyddande lager mot smuts, partiklar, virus och bakterier. En viktig del av immunsystemet och bristen gör mig känslig för luftvägsinfektioner som förkylningar och mitt immunförsvar blir heller inte starkare av upprepade infektioner, tvärtom.
Det är också därför jag får varenda förkylning som dotra min släpar hem från förskolan. Det spelar inte någon roll att jag haft just den förkylningen innan för det saknas lite skydd hos mig. Det beror på att man har en defekt på en eller två gener och defekten är ärftlig och upptäcks oftast först i trettioårsåldern då upprepade luftvägsinfektioner uppstår och blir ett problem eftersom de avlöser varandra och man aldrig hinner bli frisk emellan infektionerna. Exakt som hos mig.
Om jag inte tar hand om mig – ja, då har jag en snabb biljett till att få lungsjukdomar som kol. Huvaligen. Jag ser de riktigt sjuka patienterna ibland på lungkliniken och jag vill inte bli en av dem. De tar sig långsamt framåt med rullatorer som också bär en syrgastub och orkar knappt prata. Jag har varit rökare (also known as ung och dum), arbetat i rökiga pubmiljöer och misshandlat kroppen rätt rejält – som tur är slutade jag med alla sådana dumheter innan jag visste att jag var extra känslig.
En gång om året tar vi prover, röntgar lungorna och kollar lungfunktionen. Första gången vi kollade hade jag 95% lungfunktion. Förra året blåste jag bra. I år blåste jag över normalkurva. Tack och lov för konditionsträning.
Det är inte synd om mig på något vis. Det är frustrerande att lätt bli sjuk och att gång på gång få höra att alla mina förkylningar skulle stärka immunförsvaret. Det har varit bra för mig med pandemi – när alla har stannat hemma med sina “det-är-bara-en-förkylning” har jag varit friskare (trots allt vab) och jag har inte behövt förklara varför jag inte vill träffa någon som är det minsta lilla förkyld.
I år såg det så bra ut att vi bestämde att vi kan vänta två år tills nästa koll och jag känner mig så lättad just nu. Varje intervall jag kör, varje träningspass jag gör, varje gång jag tränar – då motar jag bort hemskheter och skapar ett längre liv. Bästa känslan.
17
