Det blåser ute. Sådär så att det liksom skakar och rister lite i vårt hus, så som det bara kan rista i riktigt gamla hus när det blåser. Det låter som om de ska lyfta, slitas i bitar, falla isär – men det gör de inte. Det kan blåsa, det kan storma, krig och hårda tider kan komma och gå – det står där det står och där det har stått sedan 1700-talet. Det ska ingenstans.
Jag ska inte heller någonstans. Jag kurar ihop under en gammelrosa filt och klickar igång en dokumentär om Lars Winnerbäck. Ett slags liv. Det har gått en halvtimme sedan mitt barn stod i dörröppningen till TV-rummet för femtioelfte gången. Hon är sjuk och behöver nattas om gång på gång och den här gången var hon bestämd. “Nu VILL JAG INTE MER. Nu MÅSTE någon sova bredvid mig”
Vi torkade tårar och Jimmy gick och la sig. Trygga, fina, fantastiska Jimmy – jag är så glad att hon inte vet något annat än att man kan ha en pappa som är tryggheten själv. Fast jag ska erkänna att just ikväll hade jag gärna sett klart filmen och firat in tolvslaget ihop med honom.
Klockan är tjugotre trettiotre och några grannar har redan börjat smälla. Jag ska gå och klappa om katten alldeles strax, det finns ett par saker hon bestämt inte gillar. När folk promenerar förbi med hund är den ena, fyrverkerier är den andra. Jag funderar på om det inte blåser på tok för mycket för att skjuta fyrverkerier inatt – men det kan ju också vara så att det inte alls blåser så värst – det bara låter så mycket om väder i ett gammalt hus.
Först tänkte jag gå och lägga mig när Jimmy la sig. Men så kom jag på – att jag kan ju faktiskt skriva in det nya året. Jag tycker om att göra saker om natten och en gång om året måste jag ju ändå få gotta till mig med det.
[ganska exakt på pricken en timme senare tar jag upp tangentbordet igen]Man hinner så mycket på en timme när man är någons mamma. Och man hinner inte alls det man tänkt sig. Som att lugnt skriva in det nya året.
När klockan slog tolv och fyrverkerierna runt om i byarna började braka loss satt jag på badrumsgolvet bredvid en badbaljan innehållandes följande: en femåring med urinvägsinfektion drickandes vatten ur ett glas format som en discokula, en neongrön glowstick, tre badankor och en plastbåt. Tydligen ska bad inte vara så himla farligt som jag en gång fått lära mig och värmen lindrar besvären så när hon vaknade för femtiotolfte gången stoppade vi ner henne i ett bad en stund.
Det var ändå en fin tanke – att jag prick klockan tolv skulle skrivit klart det här med någon fin fnurr och framtidstro. Såklart finns det men ska det på pränt får det vänta tills det nya årets första dag har blivit mins eftermiddag. Nu ska jag hälla ut den alkoholfria ölen jag öppnade för en timme sedan, knapra i mig ett par knäckemackor med ost och gå och lägga mig.
Gott nytt år, gott nytt tjugotjugotre – jag hoppas då innerligt att de första minutrarna av året inte tänker vara representativa för hur resten ska vara. Förresten har det slutat blåsa och det är sådär magiskt tyst som det bara kan vara i ett riktigt gammalt hus.
