Jag stannar till ett slag. Tittar upp. Fastän vinden är kall kan jag se det. Februarihimlen lovar vår. Den kommer. Även i år kommer våren bestämt att komma och det gör den snart för bortom taknockarna i Gränna stad, bortom fälten som sträcker sig mellan stad och vatten skymtar Vättern, och där – där är himlen vårpudrigt rosa.
I ena handen har jag en påse biblioteksböcker. I andra handen har jag min dotters hand. Jag kramar den sådär lagom hårt som barnahänder ska kramas, ger henne ett leende och så kollar vi att vi kan springa över gatan till bilen som står parkerad på torget. Barnet ramsar något om ingen krokodil och ingen bil, det gör hon alltid när vi ska över gatan.
Vi korsar gatan och jag öppnar bildörren. Hon klättrar in där bak och jag tittar upp. Två stjärnor lyser på himlen som lovar vår och jag tänker att jag vill att det betyder något. Något lite extra, något som ger mening. Brukar det förresten vara två? Jag kommer inte ihåg, jag är säker på att det ena stjärnan ska vara aftonstjärnan men nej, jag minns inte. Det är så mycket annat jag minns, att hålla reda på vilka stjärnor som glittrar bort kvällen på en vårhimmel – det får någon annan göra.
Jag skulle vilja skriva en bok om allt annat jag minns. Kanske fylla i minnesluckorna med lite fantasi, kanske byta ut lite så att historierna som inte är mina att berätta ändå kan bli det. För minnena är mina, känslorna är det och livet som ändå blev bra är mitt.
Jag skulle vilja skriva en bok och jag vill att den slutar just här. Trygg och lycklig med en kasse lånade böcker i ena handen och en barnanäve i den andra i en liten stad som är min och där himlen just lovat vår.
1 comment
Vår! Snart år det vår. Man längtar efter vår. Fåglarna har börjat gnissla ute och solen har börjat värma (när den väl vågar visa sig). Snart kommer våren med värme och ljus.