Alldeles just landade jag i min egen vardag efter en vecka till fjälls och en första dag hemma med cyklister utifrån. Allt har känts så härligt, roligt och fint – men såhär en måndag morgon känns det lika härligt att dra igång min egen vardag.
Jag började faktiskt morgonen med en promenad. Det var solsken och krispigt och frostigt och fint och jag funderade igenom min vecka och gjorde några snabba anteckningar i mobilen. Bra start. Och så tänkte jag på en grej jag pratade om med ett gäng människor som gillar livet med träning lika mycket som jag gör, nämligen att inte vilja göra karriär.
Jag vill verkligen inte göra karriär. Är inte det minsta intresserad. När jag hade mina första akademiska jobb och startade företag strax innan jag fyllde trettio var jag det men inte nu. Jag brände ju ut mig i jakten på den där karriären, och just nu ger det mig rysningar. Nu vill jag ha roligt. Göra bra saker. Tjäna tillräckligt mycket för att hjälpa till att dra runt det liv vi skapat, ett liv med ganska låg levnadskostnad. Det är ett privilegium större än karriär om du frågar mig.
Istället för karriär vill jag ha exakt det jag har. Spännande uppdrag hos en uppdragsgivare som behandlar mig som en anställd och hjälper mig att prioritera i kombination med övriga kommunikationsuppdrag i företaget mitt och mitt arbete som teknik-coach på MTB och med mina digitala kanaler.
Har du förresten tänkt på att genom att du hänger här, läser och kommenterar hjälper du mig att möjliggöra affärer för bloggen och skapa värde tillsammans med fina varumärken? Tack!
Jag vill försörja mig och ha kul men jag vill absolut inte klättra karriärsstegar. Tid för träning, tid för utomhus och tid för familj är mina absolut viktigaste framgångsfaktorer. Jag imponeras gärna av och applåderar gärna dem som målmedvetet gör karriär, det kräver pannben och jävlar anamma. Det är fint att någon annan gör det och att jag inte behöver.
Hur känner du? Vill du göra karriär? Har du gjort det? Eller vill du bara vara?
26 comments
Word! Du sätter ord på sånt jag också känner. Jag vill uppleva, men kunna vila när jag behöver, ha kul och cykla 😍 Men det där med låga levnadskostnader har jag en bit till 😂😅
Blir så glad att du kan relatera. 😍 Och, jag kan ju erkänna att vi har haft en rejäl portion tur när det gäller kostnaderna, för vi köpte vårt hus ganska billigt och kan fixa mycket själva, det håller nere kostnaderna mycket. Just det med att få ned kostnaderna är nog det svåraste för många!
Håller med till 100%. Jagade karriär i början av arbetslivet, kom upp i ledningsgruppen på ett företag med optioner och grejer, men det känns inte värt det, inte just nu iaf. Så jag hoppade “nedåt” i stegen igen för att få ett “enklare” jobb. Tycker det är skönt att bara knega på, göra det jag ska, få betalt men slippa större ansvar. Prioriterar annat i livet.
Exakt så – inte värt det! Hur har du blivit bemött när du hoppat nedåt? Jag sökte flera tjänster efter mammaledigheten som jag inte fick eftersom man ansåg mig vara överkvalificerad, det gjorde mig förvånad. Men så här i efterhand var det ju en fin knuff i rätt riktning för det blev ju eget igen.
På mitt jobb har vi något som kallas “karriärsstegen” som chefen tar upp på medarbetarsamtalen. Just karriärsstegen gäller inte mig för jag har inte den typen av tjänst. De är mest de på “toppen” som innefattas av karriärsstegen. Men jag är faktiskt inte ledsen för det. Jag har svårt för ordet karriär, det är något som sätter press på mig. En press som jag inte vill ha på mig, som jag inte mår bra av. jag vill som du säger kunna uppleva saker, skulle jättegärna vilja gå ner i tid på mitt jobb och göra sådant som jag mår bra av och som jag vill gölra utan att det för den skull behöver ge massa pengar. Tyvärr måste pengarna in för att dra runt allt. Jag imponeras av de som kan leva en enkel livsstil, men det är nog ett val som man måste göra redan från början tror jag., Det är nog svårare att backa när man redan gått förbi den.
Läser och blir ledsen, vill så gärna att du ska må bra. Att minska kostnaderna är svårt och utmanande, särskilt när man skapat ett liv med en viss sorts förutsättningar. Jag vill dock inte tro att det är omöjligt att backa. Obekvämt och utmanande kanske men det går.
Åh ja! Att göra karriär känns mer och mer avlägset från önskelistan. Hänger hellre hemma, spanar på fåglarna, letar vårtecken eller skissar på egna idéer. Sen är det ju det där med pengar. Att vilja resa, äta bra, uppleva som kostar men det är ju en balans i det också. Har man pengar men inte tid så funkar ju inte balansen heller. Har gått ner till 60% tjänst ett tag nu, vilar resten. Visste inte att jag behövde så mycket vila men det gör jag visst just nu 😀.
Tycker det låter oerhört klokt att jobba 60 och vila mycket. Ibland behöver man saker man inte alls förväntade sig! Det där med balans är också så svårt och utmanande och vad som skapar balans varierar ju med olika skeden i livet!
Det är intressant att läsa dina inlägg Elna.
Jag kan relatera till din känsla av att vara nöjd med det du har nu. Jag tror dock att det krävs en del livserfarenhet för att kunna inse att det man har är bra.
Att du hittat dit du trivs är ju fantastiskt. 🙌🏻😁
Jag är också nöjd just nu men det kan komma något slags driv i morgon som säger att nu är det dags för något nytt😅
… och ibland är den känslan jobbig men ibland också väldigt härlig😁
Så glad för din kommentar Anna! Kan relatera till den där känslan också – vem vet, i morgon kanske det kommer ett driv som absolut ska ta med en någon annanstans! KRAM
Jag är också helt ointresserad av karriär, åtminstone om man tolkar ordet karriär som ”uppåt” i en organisation. Bryr mig inte det minsta om titlar. Fick en hel del kommentarer när jag avbröt en ”lovande chefskarriär” för att påbörja en helt ny yrkesbana – min för mig var det drömvinsten. Just nu, ytterligare några år senare, är jag visserligen tillbaka som chef – för att jag vill. Just nu. Om två år? Ingen aning. Däremot är jag helt otroligt glad och stolt över att ha satt mig själv i ett läge där jag till stor del kan välja vad jag vill göra. Det krävdes visserligen en del för att ta mig dit, så troligen lättare att säga att jag ”väljer bort karriär” som 40+ än runt 30 – för någonstans är väl lyxen ”att kunna välja” en karriär det också… Heja dig!
Så sant, någonstans är det verkligen en lyx att kunna välja! Du är så klok!
Jag vill absolut inte göra karriär! Jag vill hämta tidigt på föris, ge mina barn hembakat bröd till mellis och hänga i lekpark och skog. Mitt viktigaste uppdrag är att vara mamma!
Om 10-15 år, när de inte behöver mig på samma sätt, kanske jag tänker annorlunda. Men just nu vill jag åka till jobbet och bara göra det jag ska, veta att jag kan koppla om telefonen till en kollega om jag har sjuka barn och på så sätt slippa ett berg av stress.
Åh, du är så bra. Vet du, jag är lite avis på det där – för jag har ju ingen att koppla vidare telefonen till. Och den här veckan, när jag har mycket i min så behöver Lovis vara på föris en extra dag, vanligtvis är hon ju bara där fyra och det gör ont i hjärtat att välja bort våran mamma-Lovis-dag.
Kan inte påstå att jag jagar karriär, var nog mer noga med sånt för 10-12 år sedan men insåg med tiden att det kanske inte är min grej. Däremot vill jag ha ett roligt jobb som ger en skön känsla och en lön som medger diverse utsvävningar. Tycker att jag befinner mig på en sådan bra plats just nu. Det tyckte jag förvisso för tre år sedan också och jag tänker att man utvecklas med tiden och prioriterar saker utifrån erfarenheterna man får med sig. Försöker också stanna upp och ta in de privilegier jag har skapat mig. Jag har dem idag. Kanske inte i morgon. Så, med det sagt. Blir jag en luttrad surgubbe som inte förstår hur bra jag har det så är det fritt fram för en lavett. 😏
Vi kanske kan ingå pakt här – om vi märker att vi börjar bli för mycket surgubbe och surkärring online skickar vi digitala lavetter?
Fint att du är på en plats du vill vara på just nu, det gör mig glad!
Karriär kanske rentav inte är för alla heller och det var nog en av insikterna som växte fram med tiden. Jag vill däremot bli bra på det jag gör. Vilken titel som kommer på köpet struntar jag ganska mycket i.
Så. Slut på utlägg.
Bra utlägg!
Så bra inlägg Elna ❤️
Om karriär är titel och pengar så uppfyller jag noll av det.
Jag uppfyller däremot en del av mina drömmar ✨
Fick till sist 2 barn (vuxna nu) trots en himla massa krångel ✨
En liten gård på landet med skog, en dröm för oss ✨
Kroppen ställer upp på mina planer, ja…nästan jämt ✨
En del av min arbetstid arbetar jag i eget företag efter fortsatt utbildning inom kost ✨
Fick skriva en kokbok som var en dröm sen många år ✨
Samma jobb som förskolekock i 33 år, trivs fortfarande med båda jobb och arbetstider ✨
Om jag tjänar en massa pengar…. nope men jag trivs som attan 😍
Kram på dig cykelsyster 🤗
Vet du – jag har sedan i morse kommit på att det är saker som titel och pengar jag lägger in i ordet karriär och att det inte alls behöver vara det som är karriär egentligen.
Jag tjänar inte heller massa pengar men just det där – att trivas som attan – det måste väl ändå också räknas som framgångsrikt! Och att uppfylla sina drömmar.
Cykelsystra min, jag hoppas så vi får tillfälle att cykla ihop någon gång framöver ❤️
Karriär för mig kan vara en massa helt olika saker utom titlar. Att få mer ansvar, att få en bredare erfarenhet, att växa som människa. Att nå sina egna mål, verka för något större än en själv. Att följa sin egen högst personliga utvecklingskurva. Ja, ordet utveckling av något slag summerar det nog bäst. 💙
Karriär i form av att klättra på stegen organisatoriskt i ett företag har aldrig lockat mig, så fort man tar ett steg uppåt på de företag jag har arbetat så försvinner det mesta av det som är roligt i mitt tycke, tekniken och jobba med verkligheten. Istället byts det mot personalansvar, administration till förbannelse som sällan egentligen fyller något syfte än att fylla siffror i nåt excelark någonstans.
Jag vill utvecklas och lära mig mer om det jag jobbar med, bli bra på mitt yrke.
Jag började min yrkeskarriär som resande servicetekniker, reste överallt utom i Sverige under några år, hade 200-250 resdagar per år. Allt från korta resor på några dagar till längsta jobbresan på 9 veckor. Jobbat hos kunder i 20-tal olika länder. Riktigt kul arbete, väldigt utvecklande både yrkesmässigt och på ett personligt plan, men slitsamt och inte så mycket annat liv än jobbet. Personligen var främsta lärdomarna att jag alltsom oftast saknade Sverige och att ha fritid utanför arbetet. Dock är jag oerhört tacksam för dessa år som lärde mig väldigt mycket och gav mig erfarenheter som är svåra att få på andra sätt.
Jag har mest erfarenhet av stora företag, som har sina för- och nackdelar, den sista arbetsplatsen hamnade jag i en situation där jag inte kände att organisationen supportade medarbetarna och flera chefsbyten på kort tid gav en känsla av att stå och stampa på ett ställe. Efter mycket grubblande och vridande på om och men tog jag ett stort kliv och sa upp mig och startade eget.
Den feedbacken på att jag är bra på det jag gör, som jag fått sedan jag startade eget, har jag inte fått hos någon tidigare arbetsgivare. Kunder som kommer tillbaka om och om igen måste ju betyda något? Så väldigt synd att arbetsgivare inte kan värdera det och uppmuntra medarbetare på det viset. Alla vill inte bli chefer, fast det ibland känns som det är det enda målet som finns i arbetslivet!
Så det som driver mig är att ha ett jobb som stimulerar mig och utvecklar mig yrkesmässigt, men ändå ha tid för andra saker och lite av att gå min egen väg och göra vissa saker på mitt sätt. Det är min karriär!
Men jag har hela tiden som egen fått frågor om jag inte borde anställa medarbetare, växa och få företaget att växa. Men nej, det lockar inte alls faktiskt. Då kommer jag tillbaka till vad som händer om man blir chef, mer administration, personalansvar och mindre flexibelt arbete…
Men samtidigt så kom jag ju så högt på chefsstegen som det går. Blev både Styrelseordförande och VD på direkten 😉
Det här fick mig att grubbla på vad det egentligen innebär att “göra karriär”. Av kommentarerna att döma verkar det alltså handla om att klättra uppåt och sluta som chef? Och sen klättra vidare till ännu högre och mer prestigefylld chef?
Men om man älskar sitt jobb och att jobba, och vill utvecklas inom det och ta sig vidare – men inte nödvändigtvis enligt någon klassisk karriärstege. Gör man då fortfarande karriär? 😅 Kanske inte enligt i det klassiska begreppet.
Intressanta tankar oavsett!
När jag skrev inlägget var jag HELT på det klara med att karriär är typ jobba sig uppåt på cool byrå eller tech-företag, ha ansvar, anställda, expandera, göra miljonaffärer, nätverka, vinna priser – aaaaallt det klassiska. Har sedan dess, på bara några dagar omvärderat vad som är karriär. Om man, som du säger, älskar sitt jobb, har en bra balans, kan göra saker som man vill göra – ja, men visst är det också karriär?
Väldigt spännande att läsa, både det du har skrivit och kommentarerna! Känner igen mig i mycket. Får ta en fika och prata mer om det här framöver!
Åh, ja! Det skulle jag verkligen vilja göra!!! 😘