Jag tänkte berätta för dig vad som far igenom mitt huvud alldeles just nu. Ärligt och på riktigt.
Det är nämligen så att jag har bokat pt-timmar med en riktigt duktig teknik-coach. Jag har följt honom på instagram ett tag, sett att han hjälpt duktiga cyklister jag ser upp till och till slut träffade jag honom i ett annat sammanhang och kände att jag fick förtroende. Jag vågar tänkte jag och så gick jag och drog på det litegrann. I eftermiddag är det dags. Och vad tänker jag nu? Jo, här kommer det:
Jag kanske borde tränat lite mer själv först? Det här är kanske dumt, jag har ju varit sjuk och är i väldigt dålig form. Jo, men jag borde absolut träna lite mer själv först. Varför ska jag ens försöka, vem är jag att hålla på och tro att jag ska bli bättre på något? Åh, men jag har ju mens – jag är SKITDÅLIG när jag har mens. Jag kanske borde gått ned lite i vikt? Eller tränat lite mer själv först? Eller vänta tills jag styrketränat lite mer så jag har mer muskler att jobba med? Skrev jag till honom att jag vill bli tryggare med hjulen i luften? Åh, helvete vad dumt, jag är ju en fegis när hjulen är i luften, jag ångrar mig. Jag borde nog träna lite själv först.
Du vet vad jag skulle säga om det var du som tänkte allt det här, eller hur? Jag vet också. Det är så DUMT. Det är så onödigt. Det är så själv-elakt.
Jag motar bort. Allt det där ska bort. Jag får ta plats. Jag kan ta plats. Jag är bra och jag kan alltid bli ännu bättre.
