Jag tror bestämt det var så han skrev, Jonas Gardell, i ett av de inledande kapitlen till första boken i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. “Att berätta är en sorts plikt.”
Visst kan jag gå och kolla, boken står i hyllan, och visst kan jag googla – men likväl som det är en sorts plikt att berätta är det en sorts mänsklig nödvändighet att inte alltid vara perfekt. Formuleringen kan vara något annorlunda och ändrat sig i mitt minne – men innebörden är densamma. Vi behöver verkligen våga snacka mer om det som är svårpratat.
Alldeles just nu försöker jag samla ihop mina formuleringar, sortera bland minnen och jobba fram trettio minuter vettigt snack till en föreläsning jag har lovat att hålla på lördag. Det är en sorts plikt att berätta om det man levt igenom. Det är liksom först då det blir någon mening med det för då kan berättandet underlätta för andra.
Allra helst vill jag liksom smita. Skicka ett mess och säga att ni kan väl minsann samla in pengar till Suicide Zero utan att jag kommer och snackar om livslångt utanförskap, om att inte passa in, att inte våga vara sig själv, om droger, fylla, tårar och ångest. Ni kan väl bara ta och swisha pengar till välgörenhet ändå? Inte ska ni väl behöva höra på mig för det?
Fast så gör man ju inte. Så har jag ju aldrig gjort. Jag försätter mig i helt vansinniga situationer och så löser jag dem, det är ju det som tagit mig dit jag är idag. Och fastän jag en gång bestämde mig för att bara leva tills jag blev 30 ska jag fylla 43 i år. Det ska jag nog prata allra mest om – hur vansinnigt tacksam jag är över allt jag får vara med om och om hur cykelträningen blev det som fick mig att klara av livet. (Well, det krävdes rätt mycket terapi också, men utan cyklingen hade jag absolut inte blivit 43, jag är helt säker!)
För dig som är i Jönköping så heter arrangemanget där jag ska prata Simma för livet och det anordnas av Bauer Endurance Club på Rosenlundsbadet på lördag 6/1. Kom gärna dit!
