Brandmansutbildningen: några av livets roligaste veckor

Idag är jag tillbaka vid datorn efter några av de mest roliga, utmanande och lärorika veckorna jag någonsin varit med om. Tanken snuddar ständigt vid en stor tacksamhet – att vara fyrtioplus och lära sig något nytt, och att ha hittat ett sammanhang där jag kommer att få jobba med någonting konkret. Något som gör nytta på ett helt annat plan än allt jag gjort tidigare.

Det känns lite tomt på något vis. Veckorna som gick var så oerhört roliga och jag har trivts extremt bra med gänget från Jönköpings kommun. Vi var fem nyrekryter från Gränna och en från Bankeryd som höll ihop genom utbildningarna och gjorde det mesta tillsammans. Det har varit ett gäng jag känt mig trygg i, ett gäng att skratta med och ett gäng där det känts helt okej att visa sina svagheter.

Vecka ett var preparandvecka, en förberedelse för de kommande två veckorna. Vi hängde i på Axamo övningsfält i Jönköping och fick intensiv utbildning i allt från akutsjukvård i väntan på ambulans till standardutläggning av slang vid brand och skogsbrand. Vi proppades fulla med allt från HLR till att stoppa livshotande blödningar, att ta ut skadade personer ur bilar och att koppla ihop och använda materialet på släckbilarna. En släckbil är det du kallar brandbil. Sedan finns det tankbilar, depåbilar och lite andra sorters bilar att hålla reda på.

Den andra veckan var en grundutbildning för räddningstjänstpersonal i beredskap. Då fick vi åka till Värnamo och gå djupare in på hur allt fungerar. Vi fick lära oss att bryta upp dörrar (ganska mäktigt), köra motorspruta för att få vatten från sjöar, ytlivrädda, att klättra på tak med sele och lina, att resa stegar på ett säkert sätt och såklart: att använda rökskydden.

Just Värnamoveckan tycker jag var den tuffaste. Jag kände mig hela tiden lite för liten, lite för armsvag, lite för ovan – och så hade jag PMS:en från helvetet. Inte en bra kombo. Självförtroendet var i botten några gånger och jag fick tvinga mig själv att fortsätta, att våga ta plats, att inte ge upp på mig själv. Tårar och prestationsångest – ett tag kändes det liksom för stort att lära sig så kopiöst mycket nytt när man är van vid en yrkesroll där man är bekvämt senior och kan det mesta.

Dedär tårarna var dock en del av en klassisk inlärningskurva. Först känns det lätt och roligt, sedan så himla svårt och sedan lättar det igen.

Det mesta man gör inom räddningstjänsten gör man i par eller fler. Att vara brandman är ingen one woman show – det är teamwork hela vägen.

Detta gänget. Björn, Jon, Anders och Joel från Grännakåren och Kallis från Bankeryd. Bästa tänkbara människorna att gå den här utbildningen med.

Den tredje veckan var den absolut roligaste veckan. En av livets roligaste – då var det fokus på rökdykning. Det är den arbetsuppgift en brandman gör minst ofta men det är en av de farligaste arbetsuppgifterna som får utföras i Sverige och därför övas det mycket.

Jag älskar rökdykning. Jag hittade snabbt mitt förlorade självförtroende igen. Och jag gick snabbt från att tycka att rökskydden med mask, flaskor och slangar hit och dit var jobbiga, stressande och svåra att förstå sig på och använda till att inte ens tänka på att jag hade all utrustning på mig.

Man lär sig att öva. Först känns det lite ovant och märkligt men efter ett tag kommer man in i det. För min del släppte det när jag hittade en docka i barnstorlek i ett rökfyllt rum. Då blev syftet väldigt riktigt och ett sorts verklighet i övningen tog över, som om att det vore på riktigt. Dockan på bilden är en av vuxendockorna. Den tyngsta väger åttio kilo, den är tuff att få ut, men det går.

En av de första dagarna. Hade fortfarande inte fått till snitsen på att byta luft mellan vanlig luft och luft från flaskorna på rökskyddsmasken. Det är mycket finlir som ska klaras av med tjocka handskar – och det är en lättnad när det väl sitter.

Det är fortfarande fler män än kvinnor i yrket. Men jag har träffat kvinnliga brandmän VARJE dag de här tre veckorna och av dem har jag lärt mig en hel del specialtricks som gör det lättare om man är någon centimeter kortare och kanske lite lättare än average manlig brandman. Det här är ett yrke som passar grymt bra för oss kvinnor också, ingen tvekan om saken.

Mina nya kollegor är mina idoler. De är extremt kapabla och också väldigt omtänksamma och roliga. Fin kombination i yrkeslivet. Och japp, det var lite dåligt med små larmställ i Värnamo, så jag larvade runt i large i en vecka. Gick det också – men nu ska det bli skönt att dra på sitt eget i lagom storlek!

Att tillsammans med kollega, trycksatt slang och strålrör (det man sprutar vatten med) ta en hand i vägg och söka igenom ett varmt och rökigt utrymme är en av de roligaste utmaningarna jag tagit mig an. Du ser i princip ingenting utan känner dig fram längs väggar och golv med taktisk inriktning på att rädda liv eller att släcka brand. De två går ofta ihop dock. Är det discorök är det mest bara genomtjockt av rök och helt omöjligt att se något. Är det varm rök kan den ligga i skikt och det och det är dessutom varmt. Väldigt varmt. Svetten rinner i larmstället, värmen har ingenstans att ta vägen och det gäller att hålla sig lugn och metodisk vad som än händer.

“Fan, jag orkar inte” råkade jag säga på rökdykarradion vid ett tillfälle med sedan orkade jag ändå. Vi kopplade in reservluftslang på en “skadad kollega” och sedan tog jag tag i handtaget på rökskyddet och släpade ut honom ur röken – nog fan orkade jag. Mäktigt.

Vi ska få lite internutbildning och en särskild utbildning som gör oss behöriga att köra som första insatspersoner i litet utryckningsfordon och sedan är vi klara att gå i tjänst.

Aldrig trodde jag att jag skulle längta så efter en uppgift som jag har så stor respekt för.