Livet är vansinnigt spännande just nu, jag gör massor av roliga saker men det är liksom rakt omöjligt att få ned det i text. Och om jag väl får ned det i text blir det ändå liggandes för det kommer inte ut om jag inte har en nytagen bild som är tillräckligt bra.
Jag hatar det. Hur kan jag ha tappat texten på det här viset? Hur kan jag ha över trehundra jävla utkast som när jag läser dem ett halvår senare är svinbra fastän jag inte tyckte att ett enda av dem höll hela vägen när jag just skrivit dem och som istället legat och blivit inaktuella utav bara h-vete? Det är så dumt så det förslår.
Senast alldeles ungefär just nu skrev jag om hur en enda liten timme kan påverka den psykiska hälsan så oehört mycket. Om hur lättad jag är när vi får dra tillbaka klockan till vintertid och hur dåligt jag mår när det ska ändras till sommartid. Om hur jag tror att jag hade mått bättre som tonåring, att jag troligtvis hade klarat gymnasiet på första försöket om jag fått sova ut om morgnarna. Hur jag inte ens efter sju år som mamma har konverterat till morgonmänniska utan snarare accepterat att min dygnsrytm inte stämmer överens med normen och hur bra jag mår när jag låter min rytm styra.
Sedan viskade en elak röst inombords att den där texten, den är minsann inte alls bra, den är fullständigt ointressant, irrelevant, tråkig, deppig och trist och ingen kommer att vilja läsa den. Så nu ligger den som utkast och där får den väl ligga.
Frågan ligger där, hängandes över axlarna som en våt och sunkig gammal filt. Det klias och sticks. Ska jag sluta skriva? Låta bloggen somna, sluta fota, lägga ned instagrammandet? Ska jag? Jag har ändå inte sålt in ett enda skojigt samarbete den här hösten, jag har inte haft självförtroende nog, och det var ju liksom oceaner av tid sedan jag fick rejäl snurr på ett inlägg. Jag kan ju lika gärna sluta nu? Eller?
Svaret är alltid samma. Det vill jag inte. Jag vill skriva. Och jag vill skriva blogg. Jag vill hitta det jag tappat, det är liksom en del av min identitet och jag tycker ju – när det väl blir av, att det är så galet roligt.
Lösningen är nog enkel. Den handlar nog om att vara enkel. Att sänka kraven. Att våga lite mer igen. Att inte leta efter perfektion. Att inte lägga mina ord tillrätta. Att låta en suddig mobilbild räcka. Att skita i listan med relevanta, relaterbara och engagerande content jag skulle kunna publicera enligt ett strategiskt uttänkt schema. För det är ju då jag tappar det, det är då lusten försvinner, det är då det inte blir av.
Kanske är det just det. Jag har inte lust att vara drottningen av relaterbart, putsat och relevant innehåll – om jag ska vara kreativ behöver jag få vara ett virrigt av allt möjligt med cykel som röd tråd. Lite skog. Lite outdoor. Lite MTB. Lite renovering. Lite jobb. Lite föräldraskap. Lite företagsamhet.
15 comments
Som sagt, sänk kraven. De är bra som de är. Du är inspirerande o vi vill läsa. Ynnest att få ta del av dina erfarenheter o bli inspirerad.
Tack 🙏🏻🫶🏻
Jag har fastnat i samma.blir ett inlägg här och där. Orden har kommit bort. I går funderade jag på att lägga ned bloggen , för första gången kom den tanken.
Men jag vill egentligen inte och har så mkt att skriva om, som blir till utkast och glöms bort.
Behöver också sänka kraven. För inte kan vi väl lägga av? Vilka ska då skriva om allt det vi gör? ❤️
Nej vet du vad, såklart ingen av oss ska lägga av. Vi sänker kraven och skriver på känsla ❤️
Jag vill läsa! Och jag är helt säker på att vi är många. Även utan fina bilder och perfekta formuleringar så tänk mindre och publicera mer 🙂
Tack! Det gör mig glad 🙏🏻🙏🏻🙏🏻
Jag vill också läsa dina texter! Tycker så mycket om hur du formulerar dig. Sluta inte!
Jag lovar, jag ska inte sluta. Tack! 🫶🏻
Ibland får det blir oxfilé ibland får det bli gröt. Det måste få vara okej att prestera efter dagsform i sin egen blogg. Tänker jag. Det är väl som allt annat i livet.
Åh, ja – exakt så. Och ibland blir oxfilén inte alls som man tänkt sig och ibland är gröt det godaste som finns.
Mer “skriva på känsla” åt folket, både här hos dig och hos andra!
Försöker själv jobba med att ducka för självcensuren som smygit sig in på senare år (delvis omedvetet!). Vill istället hitta tillbaka till känslan jag skrev på förut. Kan ibland läsa inlägg från 10-14 år sedan och tycka att jag var så mycket bättre på att ofiltrerat trycka ut tankar och idéer på bloggen. Nu har jag nästan blivit lite försiktig bland åsiktskorridorer och polarisering. Ja men du hör ju. Reclaim the bloggande!
Jamen jag hör ju. Förbaskade självcensur vad den ställer till det. Stämmer in i ropet – reclaim the bloggande! 🙏🏻🫶🏻
Känner (dessvärre) igen mig så väl i allt Elna! Men det finns hopp. Jag har fått en rejäl bloggboost efter att ha utmanat mig själv att skriva ett inlägg varje dag nu i oktober. Plockar ibland upp ett av alla de där hundratals utkasten och bara SKRIVER! Det är kul igen, orden och idéerna bubblar. Sälj är jag dock urdålig på, ska skärpa mig där. Igen.
I övrigt får du inte glömma att du just nu går igenom en av ditt livs värsta coola grejer med brandmansutbildningen. Kanske inte så konstigt att tiden inte finns till blogg då? Som anonym skriver ovan, sänk kraven på dig själv. <3
Älskar att du har hittat din bloggboost, blir så glad av att kika in hos dig och läsa. Och att du bara plockar upp utkasten och skriver, det ska jag också göra. För när det bubblar sådär – då är det ju bland det allra roligaste som finns.
Och ja. Det är inte så konstigt. Idag är jag tillbaka vid datorn efter tre veckors brandman på heltid och jag är taggad men känner mig också väldigt sliten. Tänkte inte på att jag gjorde det förrän jag läste din kommentar. Livets värsta coola grej tar ju en hel del energi.
🫶🏻
älskar inlägg skrivna ur stunden, jag tror vi alla gör det. och därför är det själva fan att allt ska vara så uppstyrt jämt.