Jag har beredskapsvecka. Trots att den kräver att jag håller mig inom tre minuter från brandbilen at all times, vilket innebär vissa begränsningar jämfört med hur mina normala veckor är, älskar jag det.
Vardagen blir lite mer spännande. Man vet aldrig var man kommer att hamna eller när. Vad man ska göra eller hur. Att försöka förutspå när det ska pipa är absolut lönlöst, det går liksom inte, larmet går alltid när man som minst anar det. Förutom igår på måndagsövning när SOS förvarnat genom ett radioanrop – då fick vi snabbt byta motorsågsteori inomhus mot en kväll långt ute i terrängen nära Vättern. Jobbet gjordes i sommarljummen solnedgång.
Det kan pipa när i duschen, när mat just ska ätas, när jag är djupt försjunken med att skriva på ett av mina vanliga jobbuppdrag, när barnet ska nattas, mitt i ett samtal eller för den skull mitt i natten när man sover. Snacka om att addera lite spänning till alldeles vanlig vardag.
Idag pep det precis när jag kom hem från lanthandeln med två liter glass och en liter mjölk. Jag hann precis få ned glassen i frysboxen i garaget när radion larmade – mjölkpaketet hamnade på golvet och jag hamnade högt upp på ett hustak i ett regnigt Gränna.
Jag har just ätit upp en del av den där glassen ifred, och ja – mjölkpaketet gick lite sönder så jag fick torka mjölk från garagegolvet när jag kom hem. Och så har jag lagt sista handen på texten till ett inlägg som HR-avdelningen på Räddningstjänsten kikat på och godkänt – det handlar om mitt första rejäla brandlarm och svaret på frågan jag oftast får: “är du inte rädd?” Du får läsa det i morgon, jag ska bara fixa någon bild till det.