Att vända innan mörkret tar över

Min egen gråzon är ett besvärligt ställe. Det är inte alltid jag lyckas identifiera att jag befinner mig där, i det gråa, vemodiga, tråkiga, dimmiga mellantinget när jag är på väg ned i mörker.

I går kväll kom jag på att det är där jag är. I gråzonen. Jag är på väg ned, min mentala ohälsa är på väg att ta över. Eller om det är jag som är på väg att låta den ta över – jag vet inte riktigt. Jag bär mörker sedan urminnes tider, jag har lätt att fastna i självdestruktiva beteenden och jag har varit deprimerad jag vet inte hur många gånger. Jag avskyr det. Det händer allt mer sällan dock, och det uppskattar jag.

Jag är inte i mitt mörker nu men jag är i min gråzon. Balanserande på kanten, nästan så jag puttar ned mig själv dit, till det värsta, där jag inte vill vara.

Jag hämtade ut en ny cykel och det kändes inte lika roligt som vanligt. Jag svarar inte på mejl. Hör inte av mig till mina vänner. Har inte ens grattat en viktig vän som fyllde jämt. Äter massor av skitmat bara för att få känna och det enda jag känner är ångest. Stressar runt i affärer i jakt på saker som ska skapa den perfekta födelsedagen för Lovis och är helt slut efteråt. Öser självkritik och negativa tankar över mig själv och hoppar över träning.

Det var den överhoppade träningen som gjorde att jag kom på det. När jag håglöst läste en bok med tunn story och tankarna for iväg åt annat håll. Eftersom jag är skadad struntar jag i den allra viktigaste pusselbiten för att hålla mig borta från gråzonen. Rörelsen, utmaningen, träningen. Det är ju enkelt eftersom motivationen inte finns där – kan jag inte göra allt jag vill gör jag inget.

Nu är det bråttom. Jag måste ut ur gråzonen. Det är inte vackert här. Jag vet att jag kan för jag har gjort det många gånger förut – och det är en grej med att ha varit med länge som jag uppskattar. Jag vet att det här är ett stadie och att jag kan jobba mig ur det, jag behöver inte åka med in i mina mörka hål. Att vända är ett tufft och obekvämt jobb, men jag kan det.

För att vända behöver jag göra saker som får mig att känna mig kapabel. Och som gör att min kropp producerar allt det där göttiga som rörelse genererar.

Idag ska jag tvinga mig själv att göra allt som känns oövervinnerligt. Höra av mig. Svara. Röra på mig (man kan faktiskt träna massor av saker även om ett knä är trasigt). Ta mig an ett litet projekt hemma. Gå ut. Komma iväg. Laga riktig mat.

Det låter väldigt enkelt men det är ett massivt jobb. Jag vet att jag kan och det är en av mina styrkor. Nu ska jag ta ett djupt andetag och göra saker med förbannat hög tröskel som kommer att få mig att känna mig gladare och mer kapabel att röra mig i rätt riktning.