Igår var jag på Jkpg Heart och gjorde ett rutinmässigt brandmans-EKG. Ett helt vanligt vilo-EKG, det ska brandmän göra regelbundet. Eftersom rökdykning är en av de farligaste arbetsuppgifterna som är tillåtna i Sverige behöver brandmän ha friska hjärtan.
För arton månader sedan gjorde jag ett arbets-EKG i samband med rekrytering. Felfritt. I går visade mitt EKG en avvikelse. Jag blev omedelbart tagen ur tjänst, fick en tid bokad för ultraljud på hjärtat om två veckor och instruktioner att:
- Inte oroa mig
- Träna på som vanligt men hålla pulsen under 150
Att inte oroa sig är naturligtvis absolut omöjligt. Jag körde in ett foto på mitt gamla EKG och mitt nya EKG i chat-GPT och blev något lugnare, det behöver faktiskt inte vara så himla farligt med en avvikelse på T-kurvan. Kan bero på träningshjärta och då vara en normal avvikelse, eller på hormoner i förklimakteriet eller elektrolytbrist. Jag har ju inte ont och inga sorts symptom – så absolut, jag ska inte oroa mig, fast nu gör jag det med hela mitt känsloregister.
TÄNK om jag inte får jobba kvar som brandman? Då går hjärtat ändå i tusen bitar – aldrig har jag älskat ett jobb som jag älskar brandmansjobbet. Och TÄNK om jag inte kan jobba med cykel? Instruera? Tävla? Jag vet inte hur jag skulle hantera att bara skrivbordsjobba, gode Gud i himlen låt det inte vara något fel på hjärtat. Amen.
Jag behövde sortera tankarna idag och stack ut på Västanåleden för att göra just det. Att glo på Vättern och ha rötter under kängorna hjälper alltid. Och jag kom på en sak om oro. En viktig sak om oro.
Jag tror inte på att trycka undan känslor. Det funkar i alla fall inte på mig. Jag måste känna dem. Och just oro, är det så himla farligt med oro?
Oro är ju ändå på något sätt konstruktivt. Jag vänder och vrider på olika scenarion, från worst case till bara lite shitty och när jag gör det funderar jag på lösningar. Vad kan jag göra om det är såhär eller såhär? Hur bär jag mig åt om jag inte får jobba kvar? Vad ska jag göra om jag inte kan pressa mig på cykel? Hur kan jag lösa olika utfall?
Om jag lät bli att oroa mig skulle jag ju inte ge mig tid att förbereda mig på hur jag kan sätta in en åtgärd när jag vet hur det blir. Kanske kan jag inte föreställa mig hur det blir men olika sätt att ponera hur det kan falla ut har olika lösningar och jag kanske är något mer förberedd på ett av dem?
Jo, jag tror det är så. Vi måste acceptera och släppa fram alla sorts känslor – även oro. Att pressa tillbaka förvandlar känslan till något ännu värre, åtminstone för mig.
Jag fick tid för ultraljud en 15 december. Du kan väl hålla en tumme för mig och under tiden ska jag:
- Oroa mig konstruktivt och lagom – på ett vis som inte tar överhanden
- Hålla mig under 150 i puls. Hej timmar i zon 2, jag har ju ändå rätt mycket sånt på träningsschemat.
Vad tror du? Är vi inte lite för snabba när vi försöker trösta varandra med orden “oroa dig inte”? Är vi inte lite för rädda för känslor som vi anser vara negativa? Känslor som, i lagom dos, faktiskt verkar finnas till för att hjälpa oss?
3 comments
Klart att du oroar dig. Jag minns när jag fick göra ultraljud på hjärtat för att det upptäcktes att jag gått med obehandlat högt blodtryck. Jag var så sjukt orolig. Mådde hjärtat dåligt, vad skulle jag i så fall göra. Skulle jag aldrig mer få träna så som jag vill? Osv osv. Mitt hjärta mår bra. Det syntes inget konstigt på ultraljudet. Med medicin och nu viktnedgången så mår jag prima. Jag håller mina tummar för att ditt hjärta också mår bra. Jag är rätt säker på att det gör det. Men förstår din oro. Varm kram!
Din resa är så fantastisk, varje gång du poppar upp i mitt instaflöde tänker jag på hur grym du är. Vilken tur att hjärtat mådde bra! 🤗