Är det inte oändligt långt tills på måndag?

Jag funderade ett slag på att rubriksätta det här inlägget som “orosanmälan” men det skulle ju liksom vara för mycket clickbait, eller hur? Men låt mig anmäla oro, fy vad jag oroar mig över den där fnurran på mitt EKG.

Det är lite som när jag var gravid. Jag känner efter på tok för mycket och googlar på tok för mycket. Googlandet gör mig inte särskilt orolig just för hjärtats skull, tvärtom, det verkar vara vanligt att ha en liten avvikelse på ett EKG som sedan rättar till sig. Och små hjärtfel människor lever bra liv kryllar det av, just för hälsan finns ingen jätteoro. Jag har kört mina EKG-kurvor i chat-gpt och den verkar övertygad om att jag inte är på väg att trilla av pinnen, tvärtom. Ingen oro för det.

Det är ju för jobbet jag oroar mig. Tanken på att eventuellt inte få jobba kvar som brandman ger mig panik, jag skulle bli så vansinnigt ledsen om det blir så. Kommer på massor med saker jag kan lägga tid på istället men inget känns ens en promille så roligt som det här deltidsbrandmanneriet är. Man måste ha ett friskt hjärta för att få jobba som brandman, det står i en afs och sådana skojar man inte bort.

Jag skulle kunna öppna café på ölandsgården (ganska troligt), utbilda mig till någonting nytt där man får jobba med kroppen (också ganska troligt) eller bli randonnécyklist och cykla halva världen runt med låg puls och packning på en vagn (ytterst osannolikt).

Det känns oändligt långt till måndag då jag har fått tid för ultraljud på hjärtat. Jag har cyklat distans med Elin och Marie, har ett pass planerat med Anders, har kört trainer och sprungit lugnt, vaskat ett par styrkepass och gjort massa grejer med familjen och allt sånt går bra. När jag försöker jobba är koncentrationsförmågan bortblåst – istället maler hjärnan olika scenarion på högvarv. Det börjar göra mig rätt trött.

Inte så mycket pepp att hämta här idag, bara en oändligt långsam nedräkning till måndag.