Skönheten i tidig guldtimme

Golden hour. Guldtimme. Skymning. Solnedgång. Whatever – det var besynnerligt vackert igår när jag körde hem från kontoret i Jönköping samtidigt som solen dalade i backspegeln. Halvvägs nedför Kaxholmsbacken ställde jag mig på bromsen och sladdade runt i snömodden och tänkte att nu jäklar ska jag släppa på ALLA känslorna på en och samma gång, för det finns tillfällen när det är en enorm fördel att vara som jag är, tillfällen när det är gudomligt att alla intryck är just precis lika stora och att det krävs ytterst lite för att dra igång en känslostorm. Bring it on, tänkte jag och körde genom Kaxholmen och uppför backarna till den där platsen nära Bauerleden där man ser både Landsjön och Vättern och nästan hela vägen till Mariannelund. Sjukt vackert.

Jag ställde bilen lite lagom mycket i vägen vid en lada och småsprang ned mot fälten med varenda känsla lyckligt pirrande i kroppen – åh, det var så vackert och jag blev ståendes i flera minuter och bara tittade, andades och kände efter.