Om att vilja bli bättre

“Men – det är ju ingen som har tvingat dig, du måste ju faktiskt inte. Du kan låta bli.”

Nej. Det är klart att det inte är någon som har tvingat mig – jag släpar mig upp om morgonen för att träna fastän jag inte gillar morgonträning och jag smäller ihop datorn efter jobbet för att skynda mig till träning – inte för att någon tvingat mig, inte för att jag måste, utan för att jag vill det.

Jag vill det av flera olika anledningar och jag är väldigt glad att jag har möjligheten till det.

Träningen får mig att må bra. Den hjälper mig att sova gott och att sortera tankar. Träningen låter mig uppleva platser och spännande vardagsäventyr, jag träffar vänner och jag får kickar av att utmana mig. Jag skrattar och jag gråter och jag njuter och emellanåt tar jag i så jag nästan kräks. Träningen och utmaningen sätter otroligt mycket guldkant på min vardag.

Och såklart, jag blir jag bättre på det jag gör av att träna mycket på det och det är ju en annan sak jag vill. Jag vill bli bra på att cykla, ännu bättre än jag är nu nu. Fast det brukar jag inte prata om så mycket för det är så ofta människor får mig att känna mig lite skamsen. ”Lilla gumman, så duktig du är, men lugna ned dig lite nu, du ska ju inte till OS ju”.

Det är inte okej att nedvärdera och lillagumma bort viljan och släcka gnistan med kommentarer som har en tydlig underton av nedvärderande. Det är inte okej att vara taskig, det är inte okej att fälla kommentarer i stil med ”jamen du kan ju ändå aldrig bli lika snabb som Rissveds”. 

Eh, nej. Var det någon som trodde att jag på riktigt trodde att jag skulle bli det? Lika snabb som en världsstjärna som jobbar med att cykla? Alltså, ni får ursäkta men jag är över trettio och när jag var lika gammal som Rissveds rökte jag två paket cigaretter om dagen och dansade på bordet på någon svartklubb i London, men jag har hoppat ned från det där bordet och sist jag kollade stod båda fötterna hyfsat stadigt på marken.

Så, ni trodde inte att jag skulle bli lika snabb som ett proffs, vad bra, för det trodde nämligen inte jag heller. Men det jag tror, det jag aldrig ger upp – det är att jag kan ännu bli lite bättre. Jag kan lära mig lite mer, bli lite säkrare, lite tryggare, kanske fixa att ligga på mitt max lite längre. Förminska inte det. Ta inte det värdet ifrån mig eller från någon annan tjej (eller kille heller) för den delen – för nej, det är ingen som har tvingat oss, och vi kanske inte måste, och vi kanske måste kompromissa bort annat för att ha tid vid sidan av våra jobb – men ta inte ifrån oss det förbaskat underbara i att vilja bli lite bättre.

Det är okej att vilja bli bättre. Det är okej att vilja bli stark. Det är okej att vilja vara riktigt bra på något. Det är okej att vilja cykla snabbt och att må riktigt bra av utmaningen. Är det så himla farligt att heja på en beslutsam kvinna istället för att försöka få henne att känna sig lite fånig och konstig för att hon vill bli bättre på en sport hon verkligen gillar?

När det känns motigt, för det är klart att det gör även om man själv vill – hur skulle det vara med lite pepp istället för ”jamen, lilla du, du måste ju faktiskt inte träna”? Jag tycker det vore fantastiskt med mer pepp, vi kan väl lyfta folk istället för att sänka dem, och vi som har den här passionen – jag tycker vi ska ta och sträcka på oss lite, det är galet coolt att lägga ned massor av tid på något man brinner för.