Ni vet det där om att gravida kvinnor är lite känsliga? Emellanåt (eh, typ hela tiden) stämmer det in rätt fint på mig – det är nära till gråtbryten och de kan komma över alla möjliga oväntade saker. Som när jag skulle bolla det där med tävlingslicens med min fantastiska J och började storgråta när jag förklarade att jag funderade på att skita i att skaffa tävlingslicens och inte bry mig om att gravidcykla långlopp som jag tänkt mig från början.
Jag skojar inte, när jag sa meningen “jag kanske inte ska beställa tävlingslicens i år” kom en störtflod av tårar. Tanken på att inte få fräsa runt med nummerlapp och maxpuls var just precis då det absolut värsta som jag kunde tänka mig och J fick trösta. Jag älskar ju att tävla, jag försöker förtvivlat acceptera det där med kravlös träning men trivs inte alls med det och jag mår ju skit utan regelbundet mjölksyrapåslag och utmaningar att se fram emot.
Förstås var det hormonspökeri. Det finns ju lätt ungefär hur många värre saker som helst än ett år utan tävlingslicens och när jag hade lugnat ned mig kunde vi båda två fnissa lite åt det hela och istället göra det som är viktigt på riktigt här i livet. Klappa om magen och drömma lite om framtiden och längta till september.
Fast jag har fortfarande inte förlikat mig med tanken på en hel säsong utan nummerlapp, går det ens? Hur gör man då?
4
2 comments
Jadu, än idag så har jag svårt att förlika mig med att jag får tävla bakifrån i motionsklungans slöare grupper i år 😉 Jag tröstar mig med att man blir en starkare cyklist efter att ha fött barn och att alla mina coola bekanta tävlingscyklister är morsor.
Cyklistmorsor är så tokigt starka och coola ?