Födelsedag nummer trettiosex

Foto: Eskil Laago

Det är min födelsedag idag. Jag blir trettiosex och det känns konstigt för jag känner mig fortfarande som tjugonågonting men det kanske man aldrig slutar göra?

Det är lite olika från år till år hur bra jag fixar just den här dagen. Förra och förrförra året gick det fint, jag var glad och blev firad och jag hade kalas och jag levde i nuet. I år känns det jobbigt. Ångesten har ruvat under ytan i flera dagar.

Jag jobbar med att fokusera på allt fint som människor hittat på på mina födelsedagar genom åren. När jag var liten och mamma och pappa hade gömt en cykel i källaren och jag fick följa en tråd tills jag hittade den. Lila med bockstyre. När jag fick en tantcykel av J, den där blåa som jag kallar min födelsedagscykel. Sista paret ut, grillfester, överaskningscykling med fika – så många fina, vackra och glada minnen. När jag träffade min nyfödda bebissyster första gången på min födelsedag, när mamma hade beställt fransk tårta från konditori, när april varit så varm att man kunnat gå barfota. Jag har haft trettiofyra fina födelsedagar.

Alla fina minnen överskuggas av några mörka, trots att över tio år passerat. Att vara gravid har gjort att jag har funderat mycket över hur saker varit tidigare och på något vis rivit upp en hel del gammalt till ytan igen. Sådant som jag trodde att jag jobbat klart med. Kanske är det meningen att allt ska upp en sista gång, en sista chans att jobba igenom trauman innan man får en helt ny roll och inte har tid med sig själv på samma vis.

Jag har gett mig själv sovmorgon och hemmakontorsförmiddag i födelsedagspresent. Ikväll ska jag hämta hem sushi till mig och den fantastiska, trygga, omtänksamma människan jag delar livet med och så ska jag gå en sväng i vitsippsdoftande skog. Hela dagen ska jag påminna mig om att det är nu som räknas allra mest. Det är tryggheten och kärleken och vardagsäventyren och cykellyckan och liten bebis L i magen som formar livet nu, inte det som hände i ett annat liv på en annan plats för många år sedan.