Stigfinnarpass med cykelfröpappan

Sovmorgon. Långfrukost. Statuskoll magen. Klappa om och förundras. Vi läser på om vecka 22 . Byter ämne till planeringssnack renovering. Fantisera om hur fin vår oinredda vind ska bli. Göra cykelplan, kanske stigfinna och se om vi kan åka förbi det där konstiga huset som låg ute på exekutiv aktion när vi letade hus för några år sedan? Vi bestämmer oss för det. Spännande, kanske är det fint nu, det var så ruckligt då.

Jag fixar kaffe, cykelfröpappan lagar gröt. Himlen är blå, molnen somrigt fluffiga. Solen skiner. Inte så varmt, vi klär på oss ordentligt – det kommer att gå sakta idag. Jag byter cykelbyxor tre gånger innan jag hittar ett par som inte klämmer så mycket på den fina lilla bebiskulan. Liten L tar plats nu. Vi skrattar lite åt mig, jag ser skojig ut i lite missmatchad outfit och rund mage.

Pumpa däck. Smörja kedja. Snacka lite om mönstret i nya däck, känna på gummiblandning, prata lite strunt. Starta Strava. Jordgubbssaft i flaskan, banan i bakfickan. Pump och däckavtagare i min bakficka, slang och verktyg i hans. Vi rullar. Cykelfröpappan vänder – det kommer ju att gå långsamt: hämta vindjacka.

Jag är så långsam. Han glittrar med ögonen och skrattar. Om det går saktare än såhär kommer vi att välta skojar han. Finaste, bästa, tålmodiga, underbara cykelfröpappan. Han puttar mig inte uppför långa branta grusbackarna, han hade kunnat lägga handen på min rygg och putta men han vet att jag vill kunna själv och väntar hellre. Cyklar lite i förväg ibland, stannar och ler mot mig medans jag kämpar mig uppför. Gravidflåsigt och lyckligt och med ett knyte kärlek i magen.

Vi chansar på en skogsväg. Den blir till stig. Kanske tar den slut, kanske är det en rådjursstig? Vi är jämnsnabba nedför, han väntar uppför. Stigen tar inte slut. Den leder till en annan skogsväg. En korsning av gamla vägar djupt inne i mörkaste småländska tassemarker – vi chansar på ett håll och vi hamnar rätt. Kommer ut på en grusväg, kör förbi många spännande hus. Får leda cyklarna en bit och till slut är vi rätt. Vi spanar på huset. Tisslar lite, äter banan. Det är sig likt, kanske ännu mer ruckligt. Vi cyklar förbi lite lagom långsamt, nyfikna men inte för nyfikna.

Lång nedförslöpa. Skönt att få pusta ut lite. Vi gasar. Ska vi ta Bauerleden hem? Vi gör det. Han cyklar först. Sladdar till med flit så det skvätter grus på mig. Solen går i moln. Och tittar fram igen. Vi passerar drömgården, så välskött och fin. Får och damm. Gås mitt på vägen. Trappa över staket. Det har regnat en skvätt. Aprilväder. Vi cyklar stig. Teknisk stig, lite för teknisk för bebiskulan – jag är försiktig. Cykelfröpappan väntar. Tänk, vi är ute och cyklar alla tre, hela lilla familjen.

Vi kommer ut på vägen vid sjöarna. Cyklar ifatt en tjej med punktering. Vår slang passar inte men vi fixar i lite luft i hennes däck och hoppas hon kom en bra bit innan det var slut. Pratar lite Vätternlopp och säger hejdå. Snön kommer.

Han drar mig hem i motvind och snö. Det är platt så jag kan cykla ganska fort. Det slutar snöa efter några kilometer, solen skiner lagom till sista backen. Jag är trött, ber honom sticka i förväg så han slipper bli kall. Spurta hem finaste du säger jag men han skrattar åt mig och väntar. Tar en paus och tar en bild på mig.

Vi rullar in på Kvarnskogens uppfart. Solen skiner nu. Himlen är blå. Vi ställer in skitiga cyklar i garaget. Han duschar först, jag sätter på potatis. Jag duschar sedan, han plockar fram tallrikar och sillar.

Vi pratar om allt och inget och äter sill och potatis och har det så himlastormandes bra och cykelfröet sprattlar i magen. Jag minns de vackra men förtvivlade dagarna i september och tittar på cykelfröpappan och ler – livet alltså, vilken grej, vad det vänder. Lyckan i aprilvädret är ändå oändlig.