Gravidvecka 22

Vecka 22! TJUGOTVÅ, tjohooooo! Jag jublar och tycker det är underbart att det känns som att det går undan men J får något stressat i blicken och skyndar sig att snickra vidare på projekten här hemma. Han bygger på gästrum och kontor på loftet i garaget och därefter ska vi bygga om vår trappa och fixa lite inomhus. Jag grejar med trädgården och väntar på att dygnsmedeltemperaturen ska bli tillräckligt hög för att fortsätta måla uterummet – tills det är klart lever vi i ett kaos med utemöbler inomhus.

Vet ni vad, jag är fortsatt piggare och det är så tokigt lyxigt. Det är i och för sig pigg på ett annat vis än vad jag är van vid men jag fortsätter att orka med att göra lite saker och träffa folk och så har jag ju börjat jobba. Jag har ett stort behov av en powernap kring lunch för att fungera bra även när arbetstiden är slut och därför är dagarna jag får jobba hemifrån mer värdefulla än någonsin.

I veckan har jag promenerat en hel del men efter en långpromenad i naturreservatet Rasterna i Röttle (påminn mig om att visa den, så himla fina bilder därifrån – magbilden är bara en av dem) konstaterade vi att det är ett par kilometers promenad som funkar – sedan gör foglossningen så tokigt ont att det inte går. Som tur är har en av mina klokaste vänner sett till att jag vet om att det finns övningar som lindrar. Jag har cyklat lite trainer och vi har kört ett stigfinnarpass på MTB. Varken jag eller J har väl cyklat så långsamt någonsin – men det går det också och även om det gick makalöst långsamt är det fint att vara ute och få lite tid ihop. Jag kan fortfarande cykla tekniskt men har börjat ta det säkra väldigt mycket före det osäkra och i de riktigt branta klättringarna – som brukar vara min specialitet, får jag gå. Har man inte magstöd går det inte. I övrigt blir man som gravid tokigt flåsig – mitt vanliga prattempo känns som maxtempo i tävlingssammanhang och jag orkar inte hålla det många sekunder. Det är slow biking som gäller.

I fredags var vi hos barnmorskan och då fick vi lyssna på hjärtljuden. Så himla fantastiskt, det där lilla hjärtat som fladdrade på ett ultraljud i vecka åtta har nu vuxit sig så stort och slår nu så hårt att det går att lyssna på det. Vår dotters hjärta. Makalöst fascinerande. Det känns som att magen växer lite för varje dag nu och jag fnissar lite varje vecka åt att jag tyckte den var stor förra veckan. Den kommer att bli enorm. På riktigt!

Vi har börjat göra plats för vårt cykelfrö. Liten L har fått en laddning kläder och saker som ligger och väntar på henne i egna skåp i badrummet och J gjorde just klart planritningen för hur vinden ska bli ett stort rum till mamman och pappan och ett eget rum till L om några år. Det är tusen saker att tänka på och ordna med men vi håller liksom inte på och nojjar över barnvagnsfärg, matchande ditt och datt utan tänker praktiskt. Hur kan vi skapa bra och rediga förutsättningar för vår familj, hur vi ska kunna leva aktivt och se till att alla i vår familj är glada, trygga och älskade. Att planera och fundera och tänka att det är i det här lilla huset som våra barn ska växa upp är så oerhört stort och fint och roligt.

Att vara gravid just nu är helt okej. Jag har inga cravings förutom iskallt vatten och jag mår ju ganska bra. En dag när jag varit slarvig med frukost höll jag på att svimma av efter att ha gått uppför en trappa, och jag kräks lite emellanåt – men det är liksom en liten droppe i havet om man jämför med för några veckor sedan. Dessutom sover jag hyfsat, från att behöva kissa typ fem gånger varje natt till en eller två – tokigt mycket skillnad. Jag har tappat styrka i armarna, så fort jag har dem över hjärthöjd får jag mjölksyra – supermärkligt – men vetskapen att det går över om en sisådär fyra månader gör det helt okej.

Baaaam – nu kör vi vecka 22 – så hörs vi med mer preggosvammel när det blir vecka 23. Är det september snart? Jag längtar efter cykelfröet!