Ibland behöver man få ha en solnedgång för sig själv

Jag blir alldeles glad av bilderna jag visade er igår. Det var så himla mysigt att dela den där solnedgången med cykelfröpappan, att äta jordgubbar och sitta nära och prata i skymningen, att vara tillsammans när världen är sådär rosaskimrande vacker.

Men. Ibland behöver man faktiskt få ha en solnedgång för sig själv. Ibland behöver man egentid. Tid att samla tankar, sortera och fundera och kanske bara få vara. Jag drog iväg för mig själv en av kvällarna förra veckan. Det kröp i hela kroppen av gravid-irritation och trötthet och längtan efter min vanliga kropp och all pigghet jag snabbt vant mig vid var som bortblåst. Samtidigt var benen rastlösa och fulla av myror och hjärnan var ett virrvarr av tankar jag inte fick ordning på.

Så jag satte mig på elcykeln strax innan solen gick ned och cyklade så fort jag bara kunde ned till västra sidan i hopp om att carpa lite solnedgång att tänka i. Jag cyklade så fort det bara gick på elcykeln fastän jag struntat i cykelhjälmen – living on the edge, det kändes lite lagom rebelliskt att susa fram med solen i ögonen utan hjälm. Det var motljus över alvarmarkerna, kvällssolen stod lågt och jag trodde inte jag skulle hinna men det gjorde jag.

Och när jag cyklat sådär fort, klampat med de argaste steg min gravid kropp kunde uppbåda över stenstranden, kastat några småstenar i vattnet från klippan där jag satte mig och knäppt några bilder släppte irritationen. Det var en fin solnedgång. Lite molnig men ändå vacker. Ibland behöver man liksom bara få ha en solnedgång för sig själv, eller hur?