Säg sömnbrist högt för dig själv. S-ö-m-n-b-r-i-s-t. Det funkar inte. Det är alldeles för gulligt. Det låter som att ligga en aning back på sömnkontot, men ingen fara på taket förstås, lugn och fin och lagom. Nej, vet ni vad. Sömnbrist är icke gott nog. Vi får ta det på engelska. Säg det högt för dig själv: sleep deprivation. SLEEP DEPRIVATION. Det är något onomatopoetiskt* med det däringa “deprivation” som ändå gör jobbet. Sleep deprivation hörrni, nu snackar vi, det är det jag kämpar med, ingen gullig liten brist.
Jag visste att det skulle bli tufft. En utmattning i bagaget och så ständigt återkommande små depressioner – herregud – det enklaste sättet att må riktigt pissigt är att inte sova och sömn har alltid varit en nyckel för att jag ska funka. Som grädde på det moset har jag alltid haft svårt att somna in och jag har svårt att komma ned i djupsömn. Det funkar med arton kilo tyngdtäcke (skojar inte) men jag kommer alltid att vara lite avis på dem som kan somna snabbt ungefär var som helst. Smart drag att skaffa barn då, eller hur?
Det har stundtals varit tuffare än jag föreställt mig. Den första veckan sov jag inte många sekunder och sedan när amningen strulade som allra mest – då mådde jag vissa dagar som om att livet var över. Varje gång hon vaknade kämpade jag med att få upp ögonen och tvinga mig själv att sätta mig upp och mata. Men sömnbrist, kära nå’n då, sömnbrist låter inte som den mördande och livslustsläckande tröttheten jag ibland upplever. Nope. Sleep fucking deprivation om jag får be.
Det blir bättre hela tiden. Vårt fina cykelfrö har hyfsade nattrutiner och jag har ganska bra koll på när och hur mycket jag kan få sova och morgonpigga chefsmekanikern tar henne om morgonen när han är ledig så jag får sova lite. Och jag börjar ana att någonstans i framtiden kommer jag att känna mig pigg på riktigt igen, jag kommer att fixa att både jobba och träffa vänner och vara en bra mamma utan att kasta mig på kudden så fort jag får chansen. Pjuhhh.
Förresten. Jag ska sova nu. Med lite tur ska jag sova i fyra timmar, för ibland smäller bäsi till med en fyra till fem timmar på rak mellan tio och två-tre-tiden. Godnatt!
*Ett onomatopoetiskt ord låter precis som det som ordet beskriver. Tillexempel “mjau” eller varför inte franska verbet “ronronner” som betyder spinna – säg det högt för dig själv med franska r ska du se!
2 comments
Jag förstår precis. Kan fan inte komma ihåg när jag sov en hel natt sist – och då sover jag ändå mer/djupare än under graviditeten ? Hur är det att vara pigg? Minns inte… Tyvärr får man bita i det sura äpplet och sova när man egentligen vill göra annat typ njuta av dagsljuset. Det vänder! Rätt som det är så är barnen större och sover själva en hel natt…
Man blir piggare, man kommer att få sova bättre när barnen blir större, men det tar tid… man klarar också mer än man tror! Vi hade två kolikbarn som inte sov mer än någon timme i taget i flera månader, ett barn var sjukt under en lång period och opererades när han var 4 år för att han hade sömnapné dvs andningsuppehåll så vi fick turas om att vaka över honom på nätterna. Vi sov otroligt dåligt under dessa år. Med första barnet fick vi till och med ge honom medicin under några veckor för att han skulle sova så att vi fick sova, vår BVC sköterska såg att vi gick på knäna båda två. Den känslan av dålig förälder som man fick då var inte nådig, att behöva ”droga” sitt barn för att sova… Småbarnstiden var några riktiga skitår för min del och vissa delar minns jag knappt pga sömnbrist och depression. Men…. livet återvände och hur mycket skit jag än mått är jag så otroligt glad över mina fina barn!