Till våren blir det åtta år sedan jag blev utmattad. Alla år som gått efter sjukskrivningen har handlat om att ha tillräckligt med energi för det jag vill göra, behöver göra och måste göra. Och du vet ju – det är en hel del. Jag analyserar hela tiden min debet och kredit för energinivåer.
Om jag gör det där – vad får det för konsekvenser? Kommer jag att orka det där då? Hur lång tid tar det att bygga upp ny energi? Om jag åker dit, hur trött blir jag då? Finns det i så fall energi kvar till det och det och det? Ett evinnerligt jävla hushållande.
Och ständigt lär jag mig hur det fungerar. För gång efter gång har jag missbedömt. Eller inte lyssnat. Försökt fastän jag vetat att det inte kommer att gå. Den värsta tiden av trial and error är över för länge sedan. Och acceptansen – jag blir aldrig, aldrig, aldrig som innan utmattningen. Den orken och uthålligheten kommer inte att komma tillbaka. Synd – för den hade varit guld värd som småbarnsförälder och jag kan förbanna mig själv att jag brände mina depåer på jobb.
Idag lärde jag mig igen. Jag satte mig i sadeln och tappade omedelbart en klunga i ett grusvägsrace. Det gick inte ens fort. Men jag hade bränt min energi på annat. Och inte fått nattsömn. Utan sömn fungerar ingenting. Ingenting.
Händerna orkade liksom inte trycka in crossens mekaniska bromsar ordentligt. Benen orkade inte täppa luckan jag skapade för att köra försiktigt utför för att jag inte orkade bromsa. Istället för mjölksyra uppför fick jag ångest. Och bakom spegelglasen började det rinna tårar och magen krampade.
Jag fick släppa min fartgrupp. Försökte hänga på en annan. Stod till slut med tårarna rinnandes medans en funkis monterade min cykel på taket på en följebil.
Besviken. Inte alls inspirerande. Inte pepp. Inte cykellycklig alls. Bara så oerhört trött att det inte går att beskriva.
Och så jävla förbannade på mig själv. Jag vet ju. Alla förändringar just nu är så coola och så bra och människorna jag får omge mig med är så magiska men utan återhämtning går det ju inte. Sömn, vila, träning och lite tid för mig själv.
Efter lunch kunde jag cykla igen. Och när tårarna började bränna bakom ögonlocken igen fick jag den mest magiska pepp av en av tjejerna i She Rides community. En stor kram, ett gott snack och en snickers – det är makalöst hur lite kan göra så mycket.
Ibland glömmer jag bort att jag måste hushålla. Ibland är det svårt. Ibland räcker jag inte till för jag vill så mycket. Idag var det så. Jag skulle stannat hemma och sovit ikapp – men jag ville ju så oerhört gärna göra något jag sett fram emot.
Jag lär mig om och om igen. Jag orkar så oerhört mycket nu men jag kommer aldrig orka allt och emellanåt glömmer jag.
Note to self: försök inte vara en supermänniska. Sov istället. Supermänniskor är ändåså en myt, pilutta.
14 comments
Åh, lider med dej. Kan relatera lite till det du skriver, av olika skäl.
Men du tänk på att du är bra, jättebra.
Det blir för mycket för oss alla ibland. Man kan inte prioritera perfekt varje gång. Ibland vill man lite för mycket, och då kraschar man.
Vila och kom tillbaka. Det fixar du. Du vet ju vad du behöver för att fungera, för att må bra.
Och oavsett om du mår bra eller inte så skriver du fantastiskt bra. Alltid. För du är bra, jättebra! Glöm inte det.
Vet du JB, du är fantastisk som kommenterar och peppar och ger feedback. Det är jag så glad för. TACK!
I mina ögon är du alltid en supermänniska! Kram från Lillstrumpa ❤️
Åååååh, saknar, saknar, saknar och längtar efter dig ❤️❤️❤️❤️
DU är en på alla sätt en förebild och magisk människa. Så glad att du kommit in i mitt liv. Och ännu mer glad att du lyssnar på signalerna från kroppen. Kärlek till dig.
Och jag är glad att du kommit in i mitt liv, vi ska göra magi ❤️❤️❤️
Håller med Lillstrumpa, hon vet vad hon talar om❤️
KRAM kära, fina, bästa du ❤️❤️❤️
Fina du. Du har just börjat ett nytt jobb. Din hjärna jobbar på högtryck för att registrera alla sociala koder som gäller där, försöker förstå de nya människorna du har i din omgivning och hur de fungerar. Mycket av det här gör skallen utan att du är medveten om det, men en hel del gör du säkert aktivt. Det här tar sinnessjukt mycket energi. Hjärnan är en energislukare av rang. Snart har den fattat galoppen och du är på banan igen <3
Jag vet ju allt det där, det är ju jobbigt även utan en utmatting i bagaget, men ändå blir jag alldeles uppgiven när jag tar mig vatten över huvudet. Tack för att du specar upp det så bra ❤️❤️❤️
Elna, du är fantastiskt på så många sätt,kom i håg det <3 precis som Sara säger, du har börjat nytt jobb, är småbarnsmorsa med sömnbrist, i början av elitkarriären osv. Det tar mkt och du gör rätt som lyssnar på kroppen. Stor kram.
Ja, precis så ❤️❤️❤️
Åh, jag vill bara ge dig en stor kram! Känner igen mig så väl i det där att alltid, alltid, alltid behöva hushålla med energin. Och frustrationen när en hushållar fel. För en vill ju så mycket!
Tycker det är så fint att du kan vara snäll mot dig själv, och se orsaken till att du reagerade som du gjorde. Det är så lätt hänt att bara bli arg i ett sånt här läge (ja, jag talar av egen erfarenhet nu).
Kram!
Verkligen, det blir så mycket frustration av det när man hushållar fel. Tack för kramen, jag skickar en megadunderkram tillbaka till dig ❤️❤️❤️