Att inte skriva på – nu blir jag egen igen

Jag tror inte att du som har hängt med mig i svängarna sedan januari kommer att bli det minsta förvånad nu. Det där anställningskontraktet jag berättade om när jag skrev om att livspusslet är ett hittepå – det satte jag aldrig min signatur på.

Pjuh.

Inte för att jag inte trivdes. Jag har varit en del av ett grymt team och fått vara med på en spännande del av ett nytt företags resa. Det är ett gäng som siktar mot stjärnorna och med all sannolikhet kommer att ta sig dit.

Jag har lärt mig och utvecklats och hittat tillbaka till ett yrkesmässigt självförtroende som var helt bortblåst när jag började. Men jag skrev inte på. Galet kan tänkas – att inte skriva på när jag erbjuds förlängning, särskilt eftersom jag är förälder, inte kan jobba heltid och tävlar i en dyr prylsport. Det är ju inte direkt så att deltidstjänster växer på träd .

Det är ju inte heller så att sådana som jag växer på träd. Vi backar bandet några år – så ska jag förklara.

Jag jobbade fortfarande i Linköping, på ett spännande företag i teknikbranschen, när jag satte mig ned en eftermiddag med en viktig vän. Joakim skulle skriva en bok och den skulle handla om någonting vi båda har erfarenhet av. Någonting som är både en tillgång och en utmaning och som präglar vardagen och relationerna. Vi hade ett samtal jag kommer att bära med mig hela livet och han sa en grej som verkligen fastnade i mitt medvetande, en grej som verkligen gjorde avtryck.

“Elna” sa han, “du ska ju inte sitta här nio till fem, du kommer att försvinna om du fortsätter försöka med det”

Låter inte så himla märkvärdigt. Och han menade inte heller just precis den arbetsplatsen – han menade generellt. Jag ska inte sitta på kontor mellan nio och fem. Några år senare frågade jag om han kom ihåg att han sagt det där men det gjorde han inte. Kanske för att det inte var så värst märkvärdigt för någon annan än mig för den väckte så mycket tankar och den var så spot on. Jag höll på att försvinna.

Vi hoppar fram i tiden igen. Det kom ett mejl från min vän. Hans bok var klar och han undrade om jag ville hjälpa till att formge den. Jag är ju grafisk formgivare och illustratör i botten även om jag snöat in på content, kommunikation och texter. Såklart jag ville. Men jag hade inte möjlighet att arrangera livet så att det passade eftersom det var väldigt inrutat i tre dagar som anställd, en som egen och så resten som mamma och elitsatsande cyklist. Det gjorde ont i hjärtat.

Att vara anställd är en sorts frihet på något vis. Som anställd kan jag panga igen datorn efter en kort arbetsvecka och fokusera på annat. Men att vara anställd kändes också som att ta en pusselbit och, för att citera en kommentar jag fick på bloggen häromdagen, försöka banka in den med hammare där den inte passar. Och när den inte passar in ändå – ge upp och försvinna. Så – att vara anställd är inte en sorts frihet för mig.

Att välja bort tryggheten med anställning just nu är en aning galet. Eller, jättegalet. Jimmy har just startat eget och tanken var att jag skulle sitta fint i båten ett tag, men vi kom fram till att det går inte längre. Jag måste kunna jobba med olika kunder på mitt vis även om det innebär att jag måste jobba lite mer. Jag måste kunna ta ett helgevent och istället vara ledig en dag mitt i veckan. Träna klockan tio om det gör mig mer kreativ. Tacka ja till de uppdrag jag vill ta. Lämna en timme senare på föris. Ta en ledig onsdag och hänga på biblan och kasta kottar. Det skapar en helt annan och viktigare trygghet för mig.

Känna deadlinestress och den magiska känslan när man lyckats leverera bra. Levera kommunikation, content och form med hjärtat genom att ta plats på mitt vis istället för att försvinna. Hitta min inre Sara Rönne (inspotips deluxe, följ henne överallt om du inte gör det redan) och vara lite mer unfuckwithable och följa frihetslängtan i magen. Som Sara skriver: “Frihet är en känsla av att det finns möjlighet”.

Jag har velat fram och tillbaka flera gånger och det är här jag hamnar gång på gång. Jag kan inte vara en människa som gör det som förväntas av mig – jag kan bara vara en människa som designar liv så att det passar mig. Det må vara mycket rutin i småbarnsåren men även den måste jag få skapa på mitt vis i största möjliga mån – för det här med att bli mamma, det var ju också livsdesign, ett val vi gjorde – men för den skull behöver jag ju inte hoppa in i ekorrhjulet om det ger mig skavsår att springa i det.

Jag tar makten över delarna i mitt liv nu, jag tar mig an att forma dem som jag behöver, med kunder som passar mig. Vill du bli en av dem är du förresten hjärtligt välkommen att höra av dig så bollar vi allt från formgivning till digitala strategier, text och content.

Vad tror du, är jag helt galen?