Elna Dahlstrand

Att inte skriva på – nu blir jag egen igen

Jag tror inte att du som har hängt med mig i svängarna sedan januari kommer att bli det minsta förvånad nu. Det där anställningskontraktet jag berättade om när jag skrev om att livspusslet är ett hittepå – det satte jag aldrig min signatur på.

Pjuh.

Inte för att jag inte trivdes. Jag har varit en del av ett grymt team och fått vara med på en spännande del av ett nytt företags resa. Det är ett gäng som siktar mot stjärnorna och med all sannolikhet kommer att ta sig dit.

Jag har lärt mig och utvecklats och hittat tillbaka till ett yrkesmässigt självförtroende som var helt bortblåst när jag började. Men jag skrev inte på. Galet kan tänkas – att inte skriva på när jag erbjuds förlängning, särskilt eftersom jag är förälder, inte kan jobba heltid och tävlar i en dyr prylsport. Det är ju inte direkt så att deltidstjänster växer på träd .

Det är ju inte heller så att sådana som jag växer på träd. Vi backar bandet några år – så ska jag förklara.

Jag jobbade fortfarande i Linköping, på ett spännande företag i teknikbranschen, när jag satte mig ned en eftermiddag med en viktig vän. Joakim skulle skriva en bok och den skulle handla om någonting vi båda har erfarenhet av. Någonting som är både en tillgång och en utmaning och som präglar vardagen och relationerna. Vi hade ett samtal jag kommer att bära med mig hela livet och han sa en grej som verkligen fastnade i mitt medvetande, en grej som verkligen gjorde avtryck.

“Elna” sa han, “du ska ju inte sitta här nio till fem, du kommer att försvinna om du fortsätter försöka med det”

Låter inte så himla märkvärdigt. Och han menade inte heller just precis den arbetsplatsen – han menade generellt. Jag ska inte sitta på kontor mellan nio och fem. Några år senare frågade jag om han kom ihåg att han sagt det där men det gjorde han inte. Kanske för att det inte var så värst märkvärdigt för någon annan än mig för den väckte så mycket tankar och den var så spot on. Jag höll på att försvinna.

Vi hoppar fram i tiden igen. Det kom ett mejl från min vän. Hans bok var klar och han undrade om jag ville hjälpa till att formge den. Jag är ju grafisk formgivare och illustratör i botten även om jag snöat in på content, kommunikation och texter. Såklart jag ville. Men jag hade inte möjlighet att arrangera livet så att det passade eftersom det var väldigt inrutat i tre dagar som anställd, en som egen och så resten som mamma och elitsatsande cyklist. Det gjorde ont i hjärtat.

Att vara anställd är en sorts frihet på något vis. Som anställd kan jag panga igen datorn efter en kort arbetsvecka och fokusera på annat. Men att vara anställd kändes också som att ta en pusselbit och, för att citera en kommentar jag fick på bloggen häromdagen, försöka banka in den med hammare där den inte passar. Och när den inte passar in ändå – ge upp och försvinna. Så – att vara anställd är inte en sorts frihet för mig.

Att välja bort tryggheten med anställning just nu är en aning galet. Eller, jättegalet. Jimmy har just startat eget och tanken var att jag skulle sitta fint i båten ett tag, men vi kom fram till att det går inte längre. Jag måste kunna jobba med olika kunder på mitt vis även om det innebär att jag måste jobba lite mer. Jag måste kunna ta ett helgevent och istället vara ledig en dag mitt i veckan. Träna klockan tio om det gör mig mer kreativ. Tacka ja till de uppdrag jag vill ta. Lämna en timme senare på föris. Ta en ledig onsdag och hänga på biblan och kasta kottar. Det skapar en helt annan och viktigare trygghet för mig.

Känna deadlinestress och den magiska känslan när man lyckats leverera bra. Levera kommunikation, content och form med hjärtat genom att ta plats på mitt vis istället för att försvinna. Hitta min inre Sara Rönne (inspotips deluxe, följ henne överallt om du inte gör det redan) och vara lite mer unfuckwithable och följa frihetslängtan i magen. Som Sara skriver: “Frihet är en känsla av att det finns möjlighet”.

What if you fly?

Jag har velat fram och tillbaka flera gånger och det är här jag hamnar gång på gång. Jag kan inte vara en människa som gör det som förväntas av mig – jag kan bara vara en människa som designar liv så att det passar mig. Det må vara mycket rutin i småbarnsåren men även den måste jag få skapa på mitt vis i största möjliga mån – för det här med att bli mamma, det var ju också livsdesign, ett val vi gjorde – men för den skull behöver jag ju inte hoppa in i ekorrhjulet om det ger mig skavsår att springa i det.

Jag tar makten över delarna i mitt liv nu, jag tar mig an att forma dem som jag behöver, med kunder som passar mig. Vill du bli en av dem är du förresten hjärtligt välkommen att höra av dig så bollar vi allt från formgivning till digitala strategier, text och content.

Vad tror du, är jag helt galen?

15
Total
1
Shares
Share 1
Tweet 0
Pin it 0

Elna Dahlstrand delar med sig av cykellycka, mjölksyra och äventyr på en av Sveriges största cykelbloggar. Hon bor i en liten by strax utanför Huskvarna och cyklar både i skog och på landsväg. Hon tävlar gärna på MTB och älskar utmaningarna lika mycket som naturupplevelserna och brinner för att inspirera fler att upptäcka cykel.

Du kanske också gillar
14 comments

  1. Åh vilket härligt beslut!
    Joakim har verkligen varit en viktig mentor för mig också, han har mer än en gång slagit huvudet på spiken när vi diskuterat liknande saker. Jag kommer ge mig på livet som anställd efter examen men med en arbetsgivare som är väldigt tillmötesgående med hur jag vill arbeta. Jag hoppas det blir bra och blir det inte det kan jag alltid starta eget.
    Ska bli spännande att följa ditt liv som egen företagare igen!

    Svara

  2. Vad fint beskrivet Elna och så himla, himla rätt som det verkar. Jag har ju hoppat på ett kontorsuppdrag nu och stortrivs (det ligger ju faktiskt på ett fjäll!) men det är en uppoffring av friheten jag uppskattat så mkt. Men jag behövde och ville ha de andra delarna nu, som jag inte fick när jag var helt fri. Jag tänker rätt pragmatiskt kring det: att jag kommer jobba olika i olika perioder. Just nu uppskattar jag att få de andra delarna (kollegor, utmaning, jobba med nåt som är meningsfullt) och kan tumma på friheten utan större problem. Men längre fram ser jag fram emot att helt styra min egen tid igen.

    Jag känner igen det där med att inte själv känna att det är självklart att vi är olika, att man liksom tänker att man är knasig eller bortskämd eller vad som. Men jag har insett att jag har ett stort frihetsbehov och det är inget fel! Risken är att vi försvinner som du säger, om mani försöker banka in sig i rutor man inte passar i. Jag har aldrig mått bra av det, ens i skolan. Men jag har alltid försökt, fram till för fem år sen.

    Grattis till ett bra beslut – som Sofia (Hildas) sa när jag intervjuade henne i podden “Ett enkelt liv kräver svåra beslut”.
    Kram på dig!

    Svara

  4. Åh fina Du!!! Vilket klokt beslut du tagit. Såå mycket jag känner igen mig i det du skriver. Jag ser fram emot att få följa med dig vidare på din resa med allt du gör!! Tar gärna ett samtal över en kopp kaffe nån gång ❤❤❤ efter en härlig runda på våra hojar ☀️
    Kram på dig!!

    Svara

  5. Wow! Vilket mäktigt inlägg! Det strålar av självinsikt och självkärlek, och jag älskar det!
    Är så himla glad för din skull att du hittat ditt sätt att leva, och att du vågar göra det!
    Förstår också så himla mycket din längtan efter frihet och flexibilitet. Jag är lika som du, även om jag valt en anställning som bas. Det är dock ett arbete med otroligt mycket frihet, och jag kan om jag vill jobba söndag kväll för att i stället vara ledig tisdag förmiddag. Guld värt för mig!

    Svara

  6. Det är fantastiskt galet i detta samhälle men helt rätt. Den som känner som du och har möjligheten att testa på det fria livet ska göra det. Lycka till!

    Svara

  8. Men hallå! Det gjorde lite ont i min mage också när jag inser att det är vad vänner sagt till mig, flera gånger dessutom “du försvinner om du stannar”. Jag kan bara inte få huvet runt på hur det ska gå till. Starta företaget först eller måste man … Tänkte skriva massor strunt men jag vet ju vad svaret är. Där innerst inne. Hur får man det att hända nu på en gång och inte om sissodär tre månader? ? Jobbet tar för mycket tid för att jag ska hinna tänka rakt redan nu.

    Svara

  9. Låter så rätt!! Klokt beslut! Så skönt att du har det valet. Jag skulle också må bra av den sortens frihet, men jag ser tyvärr inte att den möjligheten inom mitt yrke. Stort lycka till! ❤️

    Svara

  11. Så himla härligt inlägg! Så inspirerande för en sån som mig som gärna skulle vilja hoppa, men aldrig törs för att jag inte har en omgivning som stöttar det utan snarare skulle ta varje chans att säga ”told you so!”. Du kommer klara det fint och jag ser fram emot att inspireras av din resa.

    Svara

  14. Så inspirerande och fint skrivet! Jag känner igen mig så väl. Testade olika anställningar och företag men det var alltid något som skavde. Frihet att bestämma över min egen tid är så mycket viktigare för mig än “tryggheten” som kommer med en anställning – som tar död på min själ. Stort lycka till på din resa! Jag skrev ett liknande inlägg på min blogg som många kände igen sig i: https://www.sandrawasserman.se/varfor-jag-valt-att-vara-frilans/

    Svara

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.