Årets stravahetspremiär på IKHP

En av mina målbilder under vintern har varit hur lätt, sprättig och fantastisk årets första stravahetsande på IKHP skulle kännas. Jag skulle ha massa pow-pow-pang-pang i benen, slå alla med häpnad genom att inleda med några sköna personbästan på segment som röda slingan och rotstigen och en och annan klättring. Jävel vad jag skulle köra och herregud så många kudos jag skulle få.

HAHAHA.

Målbilden har förstås gjort sitt jobb genom att hjälpa mig hitta pannben under ett och annat trainerpass under vintern men shit pommes frites vad den inte stämde. Visserligen var jag galet mycket bättre än när jag körde samma sorts premiär med en sladdrig post-partum-kropp för ett år sedan – men Göta Petter, himmel Amalia och allsköns svordomar så tungt det var.

Min nya superfancy cykeldator hetsade på om att tidigare nämnda stravasegment närmade sig och jag tryckte på allt vad jag kunde bara för att inse att det mest var jobbigt, inte alls pow-pow-pang-pangigt och dessutom jävligt halt och lerigt. Bakhjulet sladdade på varenda rotjävel på rotstigen och mitt i röda slingan var det en lättnad att få syn på en god vän och stanna och prata bort en långsam tid uppför och jag får undra ett tag till hur det ser ut på den där superfancyiga datorn när en inte ligger en massa sekunder efter QOM:et.

Det var dock magiskt att komma ut och köra en och en halv timme naturliga intervaller och försöka gasa i skogen. Typ lite som meningen med livet – att gasa med hoj i skog. Och efteråt fick jag husmanskost, familjehäng och en IRL-kram av coach Jessica som var på genomresa. Skit samma att det gick tungt nu – det är ju ändå rätt bra att inte börja våren på topp.