Breaking news: livspusslet är ett hittepå.

När jag satte min namntecking på ett kontrakt för sex månaders provanställning i höstas kastade jag mig inte bara in i det omvälvande livet som elitsatsande småbarnsmamma med anställning – jag började även ett intensivt livspusslande. För livspusslet – det har en ju hört om till förbannelse och såklart hade jag bestämt mig för att lägga ett perfekt pussel. Perfekt.

Jag tyckte till en början att jag minsann verkade lägga pusslet fint med morgonträning, lunchlådor och ett gäng mammalediga dagar varje vecka. Fast någonting skavde. Någon pusselbit liksom ställde till det mer än den ville läggas, den såg ut att passa in men det gick ändå inte.

Ännu värre blev det efter nyår och några veckors ljuvlig ledighet när både jag och Jimmy plötsligt skulle jobba och Lovis skulle gå på förskolan. Pusslet kändes plötsligt som någon form av tiotusenmiljonerbitars pussel som aldrig skulle gå att lägga. Jag mådde inte alls bra, omställningen var oerhörd och stresspåslaget extremt stort.

Jag skrev det här inlägget och fick många kloka råd från mina kära läsare. Varenda ett av dem oerhört värdefullt för mig – och eftersom ni lämnade dem som en kommentar på inlägget även för andra, det är det finaste med kommentarer inne på bloggen, det ligger kvar och är både mig och andra läsare till nytta.

Och så läste jag ett inlägg som Linda Tufvesson skrivit på sin blogg på Långloppscupens webbplats. Om hur hon vägrade kalla sitt liv för ett pussel. Hon satte kloka ord på exakt vad det var som gjorde att allt kändes så in i bängen skavigt och obekvämt och jag tog alla de där bitarna jag trodde att jag fått tag i och förtvivlat försökt passa ihop, jag tog dem och slängde dem åt fanders en gång för alla.

För vet du vad? Något livspussel finns ju inte. Jag lånar kloka Lindas ord:

“Det finns inget livspussel. Bara ordet får det att krypa i kroppen på mig. Överallt läser jag om hur jag skall få ihop mitt livspussel. Få ihop träningen trots ”livspusslet”. Jag bli så trött. Livet är inget pussel med 1000 bitar som skall ligga på ett visst sätt. “

Linda Tufvesson, Långloppscupens bloggare

Lättnaden jag kände med insikten var väldigt stor. Ett pussel går att lägga. Ett pussel har bitar som passar ihop och om man skulle slarva bort eller ta sönder en går det att såga ut en ny. Ett pussel är någonting där varje bit har sin plats och en självklar lösning. En lösning, en enda. Så långt från mitt liv just nu som man kan komma och också så långt från det liv jag vill leva som man kan tänka sig.

Mitt liv är inget pussel. Mitt liv är en fantastisk one-time-show fullt av priviligerade möjligheter och underbara människor och en underbar liten familj som bas. Mitt liv är jag – en himla massa olika grejer, människor och aktiviteter. Olika prioriteringar. Känslor. Utmaningar. Motgångar och medgångar. Massor med delar ska ska få finnas med på olika vis, och delar jag inte alls vill ha.

Jag har snart arbetat i sex månader nu och ett nytt kontrakt ligger och väntar på en påskrift. Jag har lärt mig galet mycket om mig själv och om livet och det har varit oerhört omvälvande och utvecklande. Och fascinerande – man klarar att vara kreativ utan sömn, det går att följa träningsscheman till punkt och pricka om man vill och man överlever även om man inte hinner fixa vare sig inbox eller tvättkorg zero.

Den här insikten – att det inte finns något pussel, att ingenting kommer att passa ihop perfekt – den har gjort mig gott. Riktigt gott. Tack till er. Tack till Linda. Tack till alla fina delar i livet och tacksamhet över att allt jag vill ha finns här även om det emellanåt är rörigt, för jag har det hellre rörigt än perfekt.