Jag tror det var tre dagar sedan jag duschade. Och fem dagar sedan jag tränade förutom de minimum fem minuter jag lägger på min nya grej varje dag. Men inatt har jag sovit. Som en nedsövd stock. Ostörd. I tolv timmar.
Familjen min åkte till Öland i går eftermiddag och jag har fått en helg att vila på. Fyrtioåtta timmar utan planer, två nätters absolut ostörd sömn med sovmorgon och all tid i världen att gå och skrota utan att någon behöver mig det minsta lilla. I går grät jag ganska mycket – jag är så besviken på att det ska behöva bli såhär.
Planen är att försöka att göra så lite som möjligt och inte dra igång massa stora projekt bara för att jag känner mig lite piggare efter en sovmorgon – jag tenderar att dra igång en massa när jag känner mig piggare som sedan slår tillbaka när jag gjort slut på den energin.
Jag ska äta bra mat, köra intervaller på trainer idag och ett långpass ute i morgon, sova och skrota runt i största allmänhet. Ja, och så ska jag väl duscha också, men först zwift och min nya grej.
25
1 comment
Tänk att det kan var så lika för vissa. Jag förvånas varje gång och blir faktiskt så lättad och glad man bara kan bli. För mig är det precis likadant. När man plötsligt känner att man råkar ha återhämtat sig lite eller är utsövd , då minsann ska man börja måla, röja förrådet eller något annat skojsigt. Och när man precis dragit igång ordentligt så inser man att energin ALDRIG kommer räcka för att färdigställa. En stor våg av besvikelse och misslyckande sköljer över en, IGEN. Och tårarna rinner. Att man aldrig ska orka och känna glädje för fixet och trixet. Det är verkligen ett stort jobb i sig att lära sig begränsa sig och det är svårt på riktigt!
Men jag vill inte sluta tro att det kommer bli bättre, och jag tror verkligen att det kommer bli det, även om jag också fortfarande famlar framåt!
Stor kram till dig🤗