Fyra dagar in i systemet

Det här skrev jag i måndags, efter att ha fått så himla fin och omtänksam respons på mitt inlägg om att ständigt behöva förhålla sig till sin utmattning. Men sedan tänkte jag att det var dumt att publicera. Men jag ändrade mig:

“Något av det allra svåraste jag vet är att skriva om känslor när de händer. För just när de händer, just precis när de är som allra mest – då vet jag ju inte hur det ska gå. Just därför är det här inlägget riktigt svårt att skriva. Lite sådär så jag undrar varför jag ens ska skriva det, är det inte en gnutta onödigt ändå?

Men responsen på mitt inlägg om den där jävla utmattningen i förrgår var ju så varm och stor och gjorde mig glad och jag vet ju att jag inte är ensam. Och att du som läser och kanske känner igen dig inte heller är ensam.

Vi pratade igenom situationen här hemma igår. Eller – jag tröttstirrade tomt på min fantastiska sambo och nickade matt när han bad mig lova att ringa en läkare idag. Vi konstaterade att någonting är fel – jag är ju alldeles helt ovanligt trött, det känns inte som det brukar, vi måste ta reda på vad som spökar.

Så jag ringde vårdcentralen idag och efter en kort uppdatering blev jag ombedd att komma in direkt till psykosociala enhetens drop-in. Jahopp – när jag lagt på telefonen och torkat tårarna tänkte jag att jag nog någon gång ska skriva ett inlägg som hyllar alla skolkuratorer, lärare, psykologer och arbetsterapeuter som tagit hand om mig genom åren. Jag har haft klippkort hos olika sorters pratmänniskor sedan jag gick i mellanstadiet.

En timme senare satt jag hos en psykolog och förklarade vilket förbaskat proffs jag är på depressioner och utmattning och hur det ska kännas men att jag trots denna egenhändigt utfärdade proffskompetens inte alls reder ut vad fasen det är som är fel nu.

Vården imponerade på mig idag. Jag var inne i systemet igen en timme efter att jag pratat med sköterska på tidsbokning. Psykologen jag träffade hade hunnit kika igenom min journal och skaffa sig en övergripande bild kring hur jag haft det tidigare som hon uppdaterade med ett nuläge och förstås – den där obligatoriska kollen för att avgöra om en patient är fara och färde för sitt eget liv. Jag är inte fara och färde för eget liv – jag vill leva, jag har en ljuvlig dotter som jag bara måste få vara med om så länge det någonsin går, vad det ska bli av henne vill jag inte för allt i världen missa. “

Sedan bestämde jag mig för att inte skriva vidare eller publicer. Efter besöket på vårdcentralen var jag tvungen att komma på något som skulle få mig att må bättre och det blev tolv bitar sushi take away från ett ställe i Huskvarna som jag tog med mig till Vista Kulle. Jag tog med sushin förstås, inte stället från Huskvarna. Solen värmde mig när jag satt och kände mig sådär levande som man bara gör när det är lite för mycket wasabi i sojan och det kändes liksom hoppfullt – vad det än är den här gången ska jag fixa det.

Och så tackade jag till min systers erbjudande om att hämta Lovis medans jag carpade skiten ur den sista timmen sol och körde min korta backrunda på MTB. Och morgonen därpå ringde de från vårdcentralen och meddelade att de bokat in mig på en läkartid nästkommande dag. I går var jag där och tröttgrät lite och så lyssnades det på hjärta och lungor och det kollades blodtryck och allt såg väldigt bra ut och på väg därifrån fick jag lämna blodprov för att utesluta allt det där som ska uteslutas.

Läkaren sa att det gjorde henne glad att höra att jag känner mig som vanligt när jag sätter mig på cykeln. Det är en väldigt bra grej – att det finns något där jag känner mig alldeles som jag ska. Så nu får ni ursäkta, jag behöver cykla. Och förresten, jag satt en timme i badtunnan med min syster i går kväll efter nattning och faktiskt mår jag en aning bättre idag och jag jobbar idag och jag har fått ett gäng fina saker gjorda. Livet och dess upp och ner alltså.

Nu väntar vi på provsvar och nytt klippkort hos psykolog men helg där jag hoppas på odrägligt mycket sömn. Och så mycket sälj på Cykellycka så jag får komma ut extra mycket på cykel.