Från våren till vardagsapril.

Tänk att den kom i år igen, våren. Jag vet att det inte är hos er alla ännu och att det med allra största säkerhet blir alla möjliga sorters aprilväder men det är ju också en typ av vår.

Jag har rullat mina favoritstigar, jag har försökt hitta fart i älsklingsskogar, jag har kämpat med tunga uppförsbackar och jag har njutit av nedförsflow bland prassliga fjolårslöv.

Så värst mycket blogg har det inte blivit och alla dedär härliga bilderna jag tagit, de ligger liksom mest och skräpar och jag saknar bloggandet.

Jag har tänkt på det mycket. Jag saknar det här. Att skriva och visa och inspirerar. Det kommer ett inlägg då och då och det är ju fint men en blogg ska ju leva, sprudla, inspirera – en blogg ska ju hänga med livet.

Ett tag tänkte jag att det kanske var dags att sluta. Nästan så jag bestämde mig för det. Men nej – där är vi inte ännu.

Men jag kom på vad det är som gör att det här inte blir av. Jag har satt min ribba skyhögt. Allt ska vara så himla, himla bra och då blir det inget av det alls. Bara det att jag alldeles precis nu funderar över att slänga det här utkastet i papperskorgen för det skulle ju bli ett inlägg om våren och nu är det på väg åt ett helt annat håll. Då får det väl vara så.

Jag har en aprilgrej på gång och det hade väl varit tokbra om den fått ett eget inlägg men jag berättar den nu. Jag tänkte vardagsblogga – ett inlägg om dagen, ett ögonblick från vardagen även om det varit en dag utan cykel. Är du med? Jag tänket kalla det vardagsapril – som ett litet tidsdokument över en vår i pandemi för det tror jag att jag själv vill kunna se tillbaka på, hur det var – och jag tror det kan kicka igång mig här igen.

Jag utmanar dig att hänga på. Vardagsapril är alldeles nästan här, jag tror det blir bra. Skriv på din blogg, skriv på ditt instagramkonto, skriv i din dagbok, skriv i en kommentar här hos mig om du inte har någon egen plats att skriva på. Trettio dagar vardag, trettiodagar #vardagsapril.