Äntligen april. Min månad. Och i år – månaden då jag ska fylla fyrtio. Det känns både läskigt och coolt. Tänk att jag fyller fyrtio – det är ändå tacksamhet. Jag minns att jag en gång när jag var på botten bestämde mig för att leva tills jag var trettio. Att bara försöka lite till, för någonstans kunde jag ändå förstå att hur mörkt livet än känns så finns det en möjlighet att det vände. Men att jag skulle orka längre än till trettio, det fanns inte på min karta. Det är fruktansvärt att vara så djupt nere, det är så mörkt och olyckligt, det är så fullt av ångest och tårar och panik, det gör så ont i själen att inte vilja mer.
Jag fyllde trettio. Och nu har det gått tio år och jag är så himla glad för det. Jag är också glad för att livet är annorlunda nu än det är för tio år sedan. När jag fyllde trettio var jag på väg in i utmattning med full fart. Jag fick en överraskningsfest som var som en mardröm – jag varken ville eller orkade träffa människor och då är överraskningsfest det största ångestpåslag man kan få.
I år skulle jag mer än gärna vilja ha en överraskningsfest. Faktum är att jag hade tänkt att jag skulle ha en stor fyrtioårsfest för att kompensera alla födelsedagar jag inte firat. Jag är inte riktigt bekväm med den sortens fokus man får på en födelsedag. Men i år tänkte jag släppa allt och bara fira med massor av folk. Tårta, ballonger, bubbel och fest med vänner, familj och det ljuvliga barnet jag är mamma till.
Äsch då. Det blir förstås ingen stor fyrtioårsfest. För det är ju inte bara april det året jag fyller fyrtio, det är april i pandemitider. Det som kändes som något overkligt för ett år sedan har blivit vardag. Munskydd, avstånd, armbågshälsningar. Vi åker inte till Öland i påsk eftersom familjen där inte är vaccinerad ännu, vi saknar våra vänner och jag längtar efter att krama människor jag tycker om.
Att april är här tycker jag känns skönt. Vi såg de första vitsipporna igår när vi cyklade till föris och nu längtar jag efter att få följa våren från knopp till ett hav av honungsdoftande blommor längs stigarna. Och i april – då ska jag vardagsblogga varje dag – det är min egen utmaning till mig själv. Och kanske till dig? Ett inlägg om dagen i din kanal, eller en kommentar om dagen här om du inte har en egen kanal. Häng med!
Och du, är du på botten? Be någon om hjälp. Du klarar det, det vet jag. Be någon du känner hjälpa dig att hitta hjälp om det känns övermäktigt att navigera rätt. Om du orkar navigera rätt själv (jag tror på dig) så finns det en början här.
4 comments
Kan inte föreställa mig bottenträsket då jag aldrig varit i närheten, men himla fint att du tog dig igenom det. Och så givetvis grattis i förskott och välkommen över till andra sidan. Har varit där ett år och det är pretty nice faktiskt. 🙂
Jag känner igen mig mycket från det du skriver. Att vara på botten och inte veta hur man ska ta sig upp. Men att hitta något som hjälper en lite på traven att orka lite till. För mig blev det min kamera och min cykel. Men jag skulle vilja göra mer, men är nog lite för feg.
Tack iallafall att du inspirerar, jag återkommer ibland till ditt inlägg om “polkagrisaffären” som skulle bli ett “Cykelmecka”. Att ha kommit så långt att se sin dröm inom räckhåll och ändå inte ta det som ett nederlag när man upptäcker att tiden kanske inte är inne just nu.
Modigt och viktigt ❤️❤️❤️ Glad påsk!