Annandag pandemi

Idag är en sådan där dag som präglar livet på ett helt annat sätt än det gjorde innan pandemin. Vi som håller på med konditionsträning aktar ju oss även i vanliga fall för att smitta och bli smittade med luftvägsburna infektioner och i kompisgänget var det ju ett big no-no att ses om man är förkyld redan innan något rabiatpucko på andra sidan planeten sålde iväg det första covid-19-viruset med en illa slaktad myrkotte. Eller hur det nu var, vet man ens det?

Hursomhelst. Jag avbröt ett träningspass i förrgår eftersom kroppen sa ifrån. Igår började Jimmy känna sig hängig. Idag känner han sig ännu mer hängig och jag tycker att jag är ovanligt trött och att det kliar lite, lite i min hals. Före pandemi ingenting att bry sig om förutom att vila från träning.

Men nu är det ju inte före pandemi. Det är mitt i pandemi, mitt i en tredje våg där den här förbannade sjukan liksom letat sig in i min bubbla efter ett år då den känts ganska långt borta. Och minsta lilla symptom innebär stor förändring i vardagen.

Processen hos oss, och säkerligen hos er också, går till ungefär såhär:

1. En familjemedlem/partner meddelar känningar som klart och tydligt pekar i riktning förkylning.
2. Man tittar förskräckt på varandra och försöker i panik känna efter med fokus på att inte känna något.
3. Man känner visserligen ett lätt kliande i halsen men intalar sig att man INTE känner något.
4. Ens familjemedlem/partner säger att hen inte alls är pigg. Ett stadium av förnekelse inträffar. “Jamen jag är ju pigg, det är ju ingen fara om hen är dålig så länge jag är pigg, jag kan ju göra allt jag tänkt.”
5. I ens huvud uppenbarar sig Anders Tegnell med barsk uppsyn. Håll i. Håll ut. Håll avstånd. Stanna hemma.
6. Man ignorerar allt i en halvtimme, mumlar något om att det nog inte är någon fara men fortsätter se sin inre Tegnell säga ifrån. HERREGUD, förkylning är ju inte Covid heller.
7. Kliandet i halsen tilltar och erkännandefasen infaller. Man är kuvad. Man suckar och kastar in handduken och pratar allvar med sig själv. Det-gäller-inte-mig-mentaliteten är det som driver pandemijävlen framåt. Det må bara vara en förkylning men det vet man ju inte förrän man gjort hemska PILLINÄS-testet och tålmodigt inväntat svar.
8. Man tar upp telefonen och meddelar uppdragsgivare att här blir minsann ingenting som inte kan göras hemifrån gjort de närmsta dagarna.
9. Annandag pandemi är ett faktum. Trots att händer tvättats röda och nariga, handspriten konstant är på upphällningen och trots munskydd i butiker, isolering och den kroniska håll-distans-paniken blir man förkyld.
10. Fader vår som är i himlen, låt det bara vara en förkylning, låt det inte vara corona, jag lovar att aldrig någonsin glömma bort att hosta i armvecket igen bara du ser till att det inte är covid.
    P.S. Kan du fixa så jag får gå före i vaccinationskön? Amen.

Jimmy går inte till jobbet i morgon. Han går och tar PCR-test och det gör väl förstås jag med. Jag jobbar hemifrån som vanligt och redan idag har jag ringt och avbokat flera saker jag längtat halvt ihjäl mig efter. Ett jobb-uppdrag på Visingsö med Lovis. Vi skulle göra en grej för Matrundan Gränna. Jag var så himla glad och pepp och förväntansfull och längtig efter det men det får vänta, att åka till Visingsö och råka smitta ned lokala företagare med en eventuell covid vore ju panikens skämmigt. En dag på Placebrander-kontoret i Jönköping med en fin och inspirerande kollega har också bokats av och jag deppar ungefär lika mycket för det för det hade jag sett så fram emot.

Det värsta med det hela kan ju dock vara att vi har slut på godis. Att ha slut på godis och lätta förkylningssymtom på annandag pandemi innebär ju att det är SLUT på godis. Man kan inte sticka in i en affär och köpa mer godis. Annandag panikens, annadag pandemi, annandag påsk i april 2021.

Jag har inte tagit en enda bild idag. Jag har mest jagat möjlighet att vila, äta mat, dricka te och vila ännu mer. Lättare sagt än gjort men vi har hjälpts åt och turats om.