Femtiotusen – check!

Det var verkligen skön känsla att checka av det mitt Zwift-mål strax innan årsskiftet. Planen var ju att jag skulle vara klar med Zwift-utmaningen att cykla 50 000 virtuella höjdmeter redan innan jul men då hade jag räknat med max en veckas VAB i december. Det stämde ju visserligen men när den var klar åkte jag på att vabba mig själv lite så det tog en vecka längre än tänkt. Vill du se målgången finns det en höjdpunkt på min instagram där jag sparat de sista fyrahundra höjdmetrarna + livestream i garaget.

Den här virtuella utmaningen har varit en life saver under december i allmänhet och jullovet i synnerhet. Vi kör ett renoveringsrace på vinden igen – vi måste verkligen bli klara med sovrummen. Uppdelningen här hemma görs på det vis som blir mest effektivt. Jag är skitdålig på att bygga men bra på att ta hand om Lovis. Jag är skitdålig på att vara morsa på heltid om jag inte får träna – så om kvällarna har jag smugit ut i garaget och klättrat en backe. Endorfinladd och egentid.

Jag är lite extra stolt över att jag klättrade de allra flesta virtuella höjdmetrarna på riktigt. Alltså inte med intervaller i ERG-mode, utan bara järnet uppför backen. Tungt och roligt. Efter avklarad utmaning får man en riktigt snabb och lätt cykel i Zwift – visserligen är den ful som stryk eftersom den lyser i neonfärg – men man kan cykla runt och flasha lite med att man är en sådan som inte drar sig för att mosa uppför en extra backe eller två. Känner mig lite nöjd med det.

Är jag nöjd med att klättra backar i Zwift då? Nej vet du vad – det är jag då sannerligen inte. Jag känner mig kanske nöjd med Ven Top i den franska världen – 1500 jävla höjdmeter som tog två timmar och lämnade mig helt dödens trött men jag känner mig inte nöjd med Alpe du Zwift.

Alpe du Zwift med sina strax över 1000 höjdmeter är en backe jag kört i sin helhet 18 gånger och den tar mig i nuläget 63 minuter att klättra. Behöver jag ens säga vad jag villhöver göra med den backen för att känna mig nöjd? Nej, jag tänkte väl det!