Då blir jag just som jag vill vara

Jag är, precis som du, ett barn av min tid. Jag har, precis som du, formats av min tids värderingar och ideal. Ofrivilligt. Jag kämpar, precis som du säkert gör eller har gjort, med en bild av mig själv som bara jag ser.

En självbild, som även om jag är mer nöjd med och stolt över mig själv än någonsin, är för alltid kantstött av saker som sagts till mig av någon osäker grabb i femman. Av bilder från de glansiga magasin som representerade idealet för mig när jag var yngre. Av en längtan att passa in i något som inte går att passa in i på det viset jag trodde från början.

Jag kommer aldrig någonsin berätta för dig vad det är jag kämpar med när jag ser mig själv i spegeln, det räcker med att jag vet. Dessutom är jag någons mamma och det är mitt ansvar och min förbannade skyldighet att inte förmedla något annat än att kroppar alltid är fina och de får och ska se ut på ett alldeles unikt vis. I en värld full av justeringar måste jag skapa sunda värderingar mitt barn kan falla tillbaka till – precis som min mamma gjorde. Hon la en sund grund att gå tillbaka till efter unga vuxenårs förvirring.

Däremot skulle jag vilja berätta för dig vad som händer när jag slutar försöka korrigera de osynliga felen som bara jag ser, för då kickar så himla mycket bra grejer in.

Om jag försöker träna för att justera de fysiska och psykiska saker min hjärna uppfattar som misslyckanden eller skavanker – då blir jag riktigt dålig på det jag älskar allra mest. Jag trillar ner i justeringsträsket då och då och när det händer blir jag den absolut sämsta versionen av mig själv. Och den olyckligaste. Och mest vansinnig på mig själv.

När jag skiter i det, när jag låter bli att försöka fixa något som inte behövs fixas och tränar för att bli bättre på det jag gör bara för att jag älskar det, utan att försöka korrigera mig själv – då blir jag stark. Cool. Glad. Kör cykel riktigt snyggt. Får energi av att träna. Slår mina egna bästatider. Älskar att leva och orkar glittra en stund även de tröttaste av dagar. Då blir jag just som jag vill vara.

Fotot i bilden till inlägget är taget av Eskil Laago.