Jag har under vintersäsongen kört på med en egen periodisering som jag ovetenskapligt kallar träningslära för småbarnsföräldrar. Det är plättlätt. Man kör på för allt vad man har när barnet är friskt och vilar när barnet är sjukt (vilket i mitt fall nästintill alltid innebär att jag blir sjuk också). Sedan kör man på igen. Och jag menar KÖR – här har man inte tid att mellanmjölksträna för det kommer man ångra när man får hem nästa omgång förisförkylningsomkanskeärcorona.
Jag har noterat att jag saknar lyxen att ha styrning men när jag skulle styra upp det sist blev jag sjuk och det kändes ovärt. Men – nu har jag även noterat att benen är förtvivlat trötta och att återhämtningen går lite långsammare än jag är van vid. En kik i träningsloggen avslöjar varför.
[TRUMVIRVEL]Vi klarade oss från vabruari! Vi var friska hela februari, det händer ju inte? I en mörk värld firar jag mer än gärna vardagsglitter lite extra och till eftermiddagsfikat idag blir det massipantåta – det är ju ändå fössta tossdan i mass. Knasig avslutning på inlägget kanske, men så kan det ju bli när man skriver rubrik en tisdag, ett halvt inlägg en onsdag men inte kommer till publiceraknappen förrän en torsdag. Förlåt, tossdag.
Eller vänta, avslutning, jag glömde kanske analysera tröttheten, det måste ändå göras innan massipantåta. Jag har ju alltså kört på för drottning och fosterland hela februari. Massor av cykling, flera långpass med duktiga cyklister, mycket intervaller och så en vecka skidåkning i dalafjällen. Inte konstigt man blir trött eftersom vab-veckan som uteblivit också innebär att vila uteblivit.
Så. Nu kan vi ägna oss åt massipantåta! Och vila.
