Det är en av de varmaste dagarna på länge och vi hämtar Lovis tidigt. Picknickkorgen är packad och vi tar oss nedför den branta och besvärliga stigen till ett litet paradis på jorden.
Vi brukade bada här när jag var liten. Med mormor och morfar. Det är en sådan där plats med lyckliga minnen. Jag minns morfars starka simtag bredvid mig i det klara vattnet. Mormors kalla plättar med hemkokt klarbärssylt. Saft och smörgåsask. Luftmadrassen som varit min mammas och mosters som luktade lite unket av källare men som var så rolig att leka med. Jag kisar mot klipporna och kommer ihåg hur stora de var när vi var små och hur min lillebror hoppade bomben rakt ut i vattnet tusen och åter tusen gånger.
Vättervattnet skimrar i grönt och blått. Lovis plumsar tusen stenar, hon rullar dem nedför klippan och säger att det låter som musik. Helga har köpt med sig två liter stora jordgubbar från Ravelsmarks gård och mamma som alltid varit en badkruka kastar sig i det svala vattnet.
“Min badkruka frös bort när jag badade bland isflaken på Grönland” säger hon och jag tänker att ingen i hela världen har tuffare mormor än Lovis.
Vi vuxna njuter av en eftermiddag med kallt, klart vatten och varma stenar. Lovis däremot önskar sig att vi nästa gång ska åka till den där badplatsen med sandstrand, platsbrygga, rutschekana och tusen barn. Jag lovar att vi ska göra det och så jobbar vi oss uppför branten igen. Jag lovar Lovis en glass när vi kommer hem och hon går hela vägen för egen maskin.
Jag tänker på mina fina barndomsminnen och det svindlar vid tanken att vi just nu skapar nya.