Himlen har öppnat sig några gånger, försommarregnet har öst ner. I skogen gjorde det inte så mycket men när jag rullar hem, ja då känner jag att det börjar bli lite kyligt.
Regnet droppar och vattnet skvätter upp från asfalten, leran från skogen sköljs faktiskt långsamt bort och ersätts med blött och grusigt damm från asfalten. Ansiktet är fullt av leriga fräknar och vattendroppar och själen är nöjd – att cykla i väder är så mycket härliga känslor. Det kyliga försommarregnet, leran och doften de gula rapsfälten gör att jag verkligen känner mig levande.
Jag funderar på om jag ska stanna till för att byta till torra handskar och ta på mig vindvästen. Jag har båda i bakfickan men bestämmer mig för att strunta i det och jobba på hemåt. Dumt – för när jag kommer hem är jag så kall att fingrarna knappt vill röra sig.
Cykeltvätt först. Alltid. Jag är noga – fastän jag fryser. Materialet ska in i garaget i det skick jag vill plocka ut det nästa gång – det hjälper inte hur kallt det än är. Förstås blir jag ännu kallare när jag tvättar hojen. Fingrarna stelnar och jag hackar nästan tänder när jag avslutar med att spola av skorna utan att ha tagit dem av mig.
Jag är blöt, genomkall och huttrar när jag tar några snabba steg mellan garaget och ytterdörren. Av med skorna, två stora kliv till badrummet för att inte skita ned golvet i hallen för mycket. Kläderna hamnar i en smutsig, blöt och lerig hög på badrumsmattan och jag ställer mig i duschen.
Där står jag. Alldeles för länge. Det är ett guilty pleasure – jag älskar att duscha länge. Det är inte hållbart, jag vet, jag vet, jag vet – men jag fryser så det känns som om jag aldrig någonsin kommer att bli varm.
Till slut räknar jag ned. Det går inte an att duscha hur länge som helst och som ett litet barn som ska hoppa från en brygga räknar jag. Tio, nio, åtta…lite fånigt kanske men jag vill verkligen inte vrida av vattnet..sju, sex, fem, fyra…räknar långsamt det allra sista…treeeee, tvåååååå, ett. Djupt andetag. Vatten av.
Virar in mig i en handduk och kliver över tvätthögen på golvet. Den får vänta lite, nu är det prio på mat. Och kanske en kopp te som tar udden av den sista träningskylan i kroppen.
Någon månad senare är sommaren här och värmen med den. Det känns som alldeles nyss jagdet varma vattnet alldeles för länge. Nu är det tvärtom. Visserligen står jag i duschen alldeles för länge men nu vrider jag termostaten mot kyla istället för värme. Eller ännu bättre – utan att ens räkna till tio hoppar jag från bryggan rakt ned i en sommarsvalkande sjö.
Det går så fort allting här i livet. Så oerhört fort. Särskilt i den digitala världen, där ett inlägg som påbörjats när rapsfälten blommade inte någonsin får bli klart, för vem vill ha rapsfält i juli? Jag tänker att du nog vill det – och att det vore synd om jag valdeatt inte skriva klart och dela med mig.
