Min bror Jon och hans tjej Annika bjöd in familjen till cirkuskväll och det var den coolaste kvällen på länge. Annika är något så makalöst fantastiskt som en livs levande cirkusprinsessa – hon är stark, cool, ur-trevlig och gör makalöst vackra saker med sitt rep och hon är en av Lovis allra största idoler.
Det kan ju vara så att att Annika själv inte skulle kalla sig prinsessa men i Lovis ögon är hon det och det känns så fint. En prinsessa är inte hjälplös på gamla sagors vis – en prinsessa är just stark, tuff, modig, omtänksam och gör sin grej. Och morbror Jon – det är en såndär person som gör Lovis alldeles glittrigt, fnissigt, glad. Kanske för att de är ganska lika. Sociala, nyfikna och lite vilda.
Först fick se en föreställning med Annika, hon hade riggat sitt rep i en bok och det var ju bland det häftigaste på länge. Kontrasten mellan bokskogen och Annika blev så fin.
I publiken: min syster Helga och hennes sambo Daniel, mamma, Jimmy, Lovis och jag.
När Annika gjort sin makalösa grej med repet fick vi se premiären av ett duoframträdande. Fick inte så många bra bilder men denna – hur fina är de inte tillsammans då?
Sedan visade Jon hur man jonglerar, går på slackline och Annika lärde ut grunderna i att använda rep. Jag trodde man jobbade mest med armarna men man står liksom på repet så att det nyper till mellan fötterna. Coolt.
Jag brukar skoja om att Lovis oftare är upp och ned än hon är på vanligt håll, så det är kanske inte så konstigt att hon tycker Annika är coolast i världen för Annika är den enda vi hittills träffat som spenderar ÄNNU mer tid med huvudet nedåt.
Mamma testar slackline. Jag testade också och var till mitt stora förtret inte alls någon talang.
Kolla Lovis – ibland när hon tycker att allt är så härligt och bra vet hon inte riktigt hur hon ska kanalisera känslorna och då kan det komma glada läten och knasiga miner. Det gjorde det här. Hon stannade upp, studsade linan upp och ned, skrynklade ihop ansiktet och lät lyckligt.
Efter ett långt och roligt bokskogshäng gick vi i samlad familjetrupp till Jons highline. Det är en slackline som är spänd högt upp i luften. Jag är så himla höjdrädd – bara att stå och titta gjorde mig så höjdrädd att det liksom stack under fotsulorna – men det var också häftigt. Sicken cool lillebror jag har.
Vi cyklade hemåt med en dyngtrött men lycklig unge i lådan på lastcykeln. När vi väl kom i säng var det på tok för sent men vad gör det när det är sommarlov och man fått en sådan där kväll som man för alltid stoppar undan i minnesbanken som lite extra speciell?
