I eftermiddag checkar jag ut lite tidigare och hämtar Lovis på föris för att åka till Gränna. Där ska vi på vår sista koll hos BVC. Poff – så gick tiden och det är dags för femårskontroll. Väga, mäta, snacka, vaccinera. Det har – med allt i backspegeln – gått exakt sådär fort som alla erfarna föräldrar sa att det skulle göra när vi stod där med en nyföding.
Det har också varit helt fantastiskt. Och förskräckligt utmanande. När jag tänker tillbaka utan att kolla vad jag skrivit minns jag förlossningen som en skräckupplevelse, en hjälplös tortyrliknande situation jag ALDRIG gör om. Jag minns oändligt långa sömnlösa nätter, tårar och oro. Amningen som inte funkade, kilona som inte alls rann av mig av sig självt, frustration och utmaningar. Nätter på sjukhus med luftvägsproblem och njurbäckeninflammation.
Turligt nog är de flesta minnen vackra och roliga upplevelser. Vi kunde inte fått en coolare unge. Hon är kul, smart och har glimt i ögat. Hon är omtänksam, finurlig och påhittig. Hon sjunger när hon cyklar, älskar att vara ute i skogen och har många kompisar. Vi har gjort ett fantastiskt jobb Jimmy och jag, men så fick vi också den bästa lilla människan man kan tänka sig. Säg den förälder som inte tycker det, det är ju också väldigt finurligt.
Några gånger under de här fem åren har relationen varit ute på tunn is. Vi har fått aktivt välja varandra varenda dag och vi har fått jobba hårt för att hitta lösningar när vi varit som mest trötta och slitna. Det har varit en utmaning jag inte ens kunnat föreställa mig. Jag är väldigt stolt och glad över hur vi problemlöst, hittat nya vägar och tagit hand om varandra för att hitta tillbaka och fastän det känts som att det varit kört – arbetat ihop oss och blivit ännu mer sammansvetsade.
När Lovis var bebis fick vi gå på extra kontroller eftersom hon inte följde normalkurvan i tillväxt. Ordet kurva gav mig rysningar – fy vad jag tyckte illa om kurvorna. Hon utvecklades i övrigt som hon skulle men hon växte inte. Det visade sig bero på att hon hade astma och hostade sig igenom nätterna.
Vi är evigt tacksamma över doktor Amir i Huskvarna som skulle göra efterkontroll efter en njurbäckeninflammation – våra svar på det vi uppfattade som lite allmänt småprat om hur livet var gjorde att han på ett kick drog slutsatsen förkylningsastma. Med medicinering försvann natt-hostan och när hon började sova ordentligt följde hon sin egen kurva finfint.
Ibland kan jag sakna de olika versionerna av Lovis. Det är som om att man lära känna sitt barn på nytt hela tiden och en kort period får hänga med en sorts människa som man aldrig någonsin får träffa igen. Det är ju också det som är grejen med det hela – att finnas för henne och hjälpa henne bli stor på ett bra vis.
2 comments
Fina bilder på dig och din familj!
Tack 🙏🏻