Drömmen om fyrtiofem backar

I torsdags stannade jag till vid Strutsabacken på väg hem. Jag hade varit inne i stan för att jobba och lunchbada med kollega och så svängde jag förbi Sportson för att hämta upp min nya trainer. Blev kvar en rätt lång stund på Sporton och hade vi ett så himla gott snack om att man måste passa på att leva när man får chansen. På riktigt – vi tar så mycket för givet som kanske plötsligt inte längre finns.

Vi pratade förstås också lite annat – bland annat målbilder för 2023 och kombinationen av att ha satt mål och pratat om hur viktigt det är att passa på när man kan gjorde att jag stannade vid backen. Kände väl egentligen inte att jag hade tid men alltså – jag gillar att gå backe med stavar och när jag var i krokarna var det ju lika bra att passa på. Jag kunde ju. Jag hade ombyte med mig och stavarna låg i bilen tillsammans med resten av livet. (Två kassar mat, en Wahoo Kickr V6, mitt mobila Kånken-kontor, min knallrosa träningsväxka, en matta vi har som picknickfilt och lite annat bra-att-ha-grejs som inte syns i bild. Från spännband till frisbee-golf-discar.

Jag fångade en eftermiddag då solen värmde i backen. Ljuset var så tokigt vackert och Vättern låg så stilla. Träden var knalligt gula och benen var pigga.

Kikade Strava efteråt och räknade snabbt. Vintern innan vi fick Lovis, mellan missfall och strecket som höll hela vägen gick jag fyrtiofyra backar. De senaste två åren har jag gått tre varje off season. Såklart tänkte jag på direkten att drömmen för den här vintern är fyrtiofem. Jag ska försöka – och sätter check på tre den här veckan. Fyrtiotvå kvar alltså.