Det där med att känna livet i sig – att vara så levande och närvarande som det någonsin bara går, det är en fantastisk känsla. Jag upplever att den inte kommer av sig själv – jag behöver göra något som sätter mig i nära kontakt med naturen för att uppleva den. Det kan vara lite olika saker och de varierar med årstid och livstid. De senaste veckorna är det det här som gjort att jag känt mig allra mest levande:
Att lägga mig ned på en klipphäll med utsikt
Jag vandrade stigen mellan Uppgränna och Brahehus förra tisdagen och på ett ställe hittade jag en klippa med utsikt över Vättern och byn nedanför. Den låg ett stenkast från stigen och det är typiskt mig att inte vilja stanna på stigen, jag vill helst utforska obanad terräng. Jag la mig ned, rakt upp och ned, direkt på klippan och vilade en stund. Solen värmde och platsen var ljuvlig och jag kände mig livs levande. Kanske lite extra så för att jag inte hade något mellan mig och marken förutom kläderna då. Inga liggunderlag, inga filtar, ingen bänk att sitta på – bara raklång direkt på backen.
Att springa i ösregn
Ända sedan jag var liten har det gjort mig glad och lycklig att springa i regn. Jag blir så varm när jag rör mig och tycker det är skönt när regnet svalkar och så känner man sig så nära naturen när man struntar i vädret och gör det man vill göra oavsett.
Att cykla i lera
Det är samma grej som att springa i regn – sällan känner man sig så innerligt levande som när man laddar på genom lera och över hala rötter. Lite extra härligt kändes det i söndags när jag gjorde ett lerigt varv Wåffelcross tillsammans med Lovis. Att få cykla i geggamojja med sitt barn – vilken ljuvlig sak att uppleva.
Att bada kallt
Kallbadandet växer på mig och jag kommer på mig själv med att längta efter det. Nu är det väl visserligen inte kallt på riktigt ännu – men för mig, som inte brukar bada den här säsongen – är det kyligt. Det jag gillar allra mest med att bada såhär års är att det gör att jag känner mig nära naturen och nära natuern känner jag mig levande. Det kalla vattnet omsluter, de tio djupa andetagen jag tar däri utmanar och hösten som är både murrig och knallig om vartannat blir så vacker.
