Ett ansikte sparar på livets minnen

“Mamma, varför har du så på dina ögon?”

“Hurdå?”

“Sådär på ögonen”

Lovis petar på försiktigt på mitt ögonlock och trycker lite mindre försiktigt på skrattrynkan i ögonvrån och ser fundersam ut. För en millisekund står det still i huvudet.

VAD svarar jag nu? Hon frågar om en av mina stora utmaningar just nu – att på riktigt acceptera att jag får mina första rynkor och att det ska bli fler. Min uppgift som förälder är ju att bidra till att skapa sunda ideal och värderingar oavsett hur färgad av egna komplex jag än må vara. Jag lyckas tänka ut svaret snabbt.

“Vet du vad Lovis, jag har så för att jag har levt. Du kan se alla gånger jag har varit glad eller ledsen, det är som om att ansiktet hela tiden sparar små, små spår och minnen av livet och när man fått leva ett tag syns det utanpå. Du kan se alla gånger jag fått solsken på nosen eller varit ute och blivit blöt i regn. Det alla mina äventyr, känslor och allting jag lärt mig för en människas rynkor är allt de sett och varit med om. “

Hon ser nöjd ut. När man är fem och ett halvt gillar man konkreta svar på frågor och det har hon fått.

“Fint!” säger hon, med precis samma, peppiga tonläge som när hon berömmer en kompis teckning. “Kommer jag också att få ha så?”

“Ja, men inte förrän du har levt tillräckligt länge, ansiktet måste samla ett tag innan minnena börjar synas”