Irritationen kryper. Känslorna stormar och gråten är närmare än närmst. Alla känslor är så enorma och jag är så fruktansvärt skör i själen. Känner mig ledsen och ömtålig. Och samtidigt vrålstark.
När min mens kom igång några månader efter vår förlossning fick jag för första gången i livet en regelbunden menscykel. Samtidigt fick jag lära mig en hel del om hur det går att använda menscykeln till träning. Så fantastiskt bra att kunna vända mensmisären till något positivt.
För – när känslorna är sådär stora, när jag känner mig ledsen, liten och konstant gråtfärdig – då vet jag att jag också är som allra, allra starkast. Alldeles precis innan mensen drar igång är mitt bästa läge att jaga personbästa på Strava eller köra tävling riktigt, riktigt stabilt. Och när jag väl torkat tårarna och kommit upp på cykeln – då är jag mer vrålstark än fruktansvärt skör, och det är så skönt att veta vad känslostormarna beror på.
Jag använder förresten Clue för att hålla koll. Tycker den funkar riktigt bra. Och – så funderar jag emellanåt på hur länge jag kommer att ha användning för den. Ett år till eller tio? Hade ju varit oerhört praktiskt att veta när menscykeln planerar stoppdatum, eller hur? Lite som motsatsen till för ett helt liv sedan när jag gick och längtade efter att den skulle komma.