Det har varit tuffa veckor

Den senaste perioden, ett par månader eller så, har varit rejält tuffa. Jag har orkat med väldigt mycket under halvåret mellan julledighet och semester, men det har ju förstås gjort mig känsligare mot all påverkan utifrån.

Jag behöver stabilitet i mitt basecamp för att vara trygg. Stora förändringar i livets ramverk gör min fladdriga själ ytterst orolig – oavsett om det är förändringar jag valt själv eller förändringar jag inte kunnat påverka. Och också – oavsett om förändringarna är positiva eller negativa. En stor förändring går oftast bra men nu har det blivit flera.

Vi lämnar förskolans mjuka, omänksamma, flexibla och varma ramverk och går över till mer fyrkantiga ramar på skola och fritids. Barnet mitt är så redo och för hennes skull är jag inte det minsta orolig – men för min del är förändringen stor. Det blir nya rutiner och nya planeringskrav.

Jag byter bolagsform. Mitt registreringsbevis för Elna Dahlstrand AB kom igår, och jag har fått så himla fin hjälp av Carolin på Diginomi. Men det är också stort – och det gjorde att jag fick bättre koll på min ekonomi och jisses vad orolig jag blev av det. Jag behöver höja min omsättning en bit för att nå min minimilön och den är inte särskilt stor.

Och på det har det närmat sig semester och det är ju härligt och så men – jag gillar ju när allt är som vanligt och på semestern är ingenting som vanligt. Konstigt, jag vet. Kommer bli härligt förstås – vi skapar väl någon sorts rutin i ledigheten också.

Sedan ett gäng småsaker på det. Jag skaffade ny cykeldator, jag höll på att glömma förnya mitt körkort, jag funderar på att anlita en assistent som hjälper mig med administration och projektledning – åh, så himla mycket smått som blir stort tillsammans.

Förra veckan sa det kras i själen. Jag fick panikångest och sedan har jag gråtit varje dag fram tills igår när jag för sista gången hämtade på förskolan. Då insåg jag att det hela handlar mest om att jag måste säga hejdå till mina morföräldrars by en gång till. För när vi väl fick förskoleplats i deras kyrka så var det som att jag sköt det där på framtiden en gång till. Åh, tänk om man hade en mer stabil själ ändå.

Men. När det väl sagt kras brukar jag ta mig uppåt ganska fort – särskilt om det är som nu, jag är ju inte deprimerad, jag är bara trött och fladdrig i själen.