När världen får tillbaka sin färg

Det är som om att världen fått tillbaka sin färg. Som om att jag blivit lyft från ett underexponerat, suddigt, grynigt svartvitt foto. Jag ser saker utan att det döljs i ett dunkel av pessimism. Jag känner känslor som inte är tvivel och oro. Jag känner längtan, hopp och tacksamhet med en gnutta frid i själen.

Det är lite diffust när färgerna försvann men jag har anat, och nu vet jag, att jag varit ganska illa däran i vinter. Vardagen har gått på autopilot och världen har varit så grå. Jag har isolerat mig. Stängt av och stängt ute. Inte längtat efter något, inte haft någon lust, inte orkat något. Inte sett något annat än hinder och jobbigheter. Gråmulen autopilot. Tvätta, träna halvhjärtat, laga mat, städa, tvinga mig själv att duscha. Det enda som känts lätt har varit att ta hand om mitt barn. Ett par gånger har jag gråtit och stängt in mig med ångest, men mest har jag bara existerat utan känslor.

Och grejen är – att jag gillar ju alla mina känslor. Jag VILL ju vara av eller på, allt eller inget, glad eller ledsen – jag vill känna och jag vill känna mycket. Det är inte heller alltid enkelt men det kommer alltid, alltid, alltid var bättre än det suddigt, svartvita på autopilot.