Jag har blivit en sådan som älskar julen

Den rubriken trodde jag väl aldrig att jag skulle sätta. Men det är sant, det slog mig alldeles precis. Jag har blivit en sådan som älskar julen.

Just jul har ju varit en ganska trasig högtid för mig. Jag vet inte riktigt när den gick sönder men det har mest varit dåligt samvete av den sorten som bara barn till skilda föräldrar upplever. Och så har det varit det där med alkoholen. En fot i en helt nykter värld och en fot i en där alkohol är ett stort, söndrigt och problematiskt trassel som alltid visar sig lite extra i samband med jul. Lägg till min egen vilsenhet genom långa perioder av livet. Snurrigt.

Jul var lika med ångest. Tills Lovis kom. Hon liksom kittade ihop allt som var sönder och gav det hela en ny mening. Glädje. Bubblande lycka.

Jag känner noll ångest. Jag känner pepp och glädje, det är så fint att få fixa med julklappar och julmat och att göra det på det vis vi vill göra det i vår lilla familj. Vi har julgran och klappar och mat på bordet. Vi har trygghet och en liten stor som älskar familjehäng och går all in på julkänsla. Det är pyssel och fix, det är julgran och pynt och hela huset doftar pepparkaka.

Det är väldigt lätt för mig numer att älska julen. Jag har det stabilt och bra, jag har roliga jobb, en stabil ekonomi, en partner att teama med i vått och torrt. Vi bor idylliskt och vårt barn växer upp i en skyddad medelklasstillvaro. Vi räknar ned till julafton och vårt jullov kommer att vara en trygg och harmonisk tillvaro.

Mitt i det där slog det mig just att jag skulle vilja göra något för andra. Jag får liksom dåligt samvete för att jag har det så himla bra, tryggt och härligt.

Vem är jag att bara njuta av att ha det bra utan att dela med mig? Så nu sitter jag här och funderar på det. Vad kan jag göra? Ska jag skänka en slant till Vit Jul, en kampanj som ligger mig varmt om hjärtat? Eller till någon annan organisation? Ska jag göra något konkret? Orkar jag det? Räcker jag till för min familj om jag gör det? Vad skulle det i så fall vara? Varför kommer jag på det nu, två dagar innan julafton?

Eller, är det okej att jag bara njuter av att det är härligt med jul utan att göra ett endaste dugg för någon annan än min egen familj? Det där med dåligt samvete är ju dåligt bränsle väl?

Äsch jag vet inte. Jag får fundera lite till. Och fortsätta älska jul.