Att åka skateskidor gör mig genuint lycklig. Liksom rusigt glad och euforiskt tacksam över varenda skär, lyckade såväl som svajiga.
Jag tror att det är något med att ha en stor yta att göra lite vad jag vill med till mitt förfogande. Det är inte så noga, bara jag håller mig på skatebädden och mosar på. I klassiska spår känner jag mig lite instängd, det blir liksom aldrig bra.Man måste hålla sig i spåren och jag får aldrig riktigt till den där flowigt jobbiga mosa-känslan jag älskar. Skidorna smäller och fast jag åkt massor av mer klassiskt i mitt liv och tagit flera teknikkurser får jag aldrig till det.
Men på skateskidor. Åh, vad jag älskar det. Jag lyssnar alltid på John Ossi när jag skejtar och jag njuter så in i bängen. Och tänker att jag skulle vilja ta en teknikkurs på skate så jag blir ännu bättre men att jag kan göra det sedan för just nu vill jag bara åka och åka och åka.
I helgen skejtade jag på natursnö hemma på byn. Med John Ossi i lurarna och euforisk tacksamhet riktad mot eldsjälarna som fixat i ordning natursnön på elljusspåret. Skit samma att hälften hade drevat igen, att det blåste galet och att det var lite grusgenomslag här och där och fullt med grenar som blåst ned på sina ställen. Det spelade ingen roll för det gick att åka skidor. Jag ville aldrig sluta men efter tre timmar var jag slut i kroppen och lycklig i själen och åkte hem.
Nu töar det bort och jag hoppas det inte dröjer för länge innan jag får skejta mig lycklig igen.