Idag* hängde jag ut lakan på tork. Solen skiner, gräset prasslar, tussilagon tittar upp och allt jag känner är ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Tvättmaskinen går för fullt efter en vecka till fjälls och det är liksom fullt på klädstrecken i pannrummet där vi torkar tvätt men det luktar lite svagt av Ölmstad-vår ute. Men äsch. Vad gör väl en svag doft av nygödslade åkrar, om det nu sätter sig i våra lakan kan jag absolut tänkta mig hundratals värre saker att bädda in min nattsömn i. Det får lukta lite lantis, det går bra.
Vi kom hem från en fjällvecka i lördags kväll. Jag skolade om benen från skidor till cykel och körde om långpass med vänner i söndags. Drog igång jobbet igår och har ägnat ett par dagar åt att liksom städa upp röran jag lämnade åt mig själv innan jag åkte. Oroat mig för ekonomin men gjort klart ett par projekt och sålt några PT-kurser och fixat så att jag har utrymme att jobba kreativt resten av veckan.
Det är förresten beredskapsvecka. Vi hade måndagsövning i går och så sa vi skämtsamt i arbetslaget att vi ses väl igen först på söndag när det är dags för stationsstädning, för vi har så få larm nu så det är inte klokt. Och det är ju förstås bra att vi inte behövs men det är lite segt att vara frihetsbegränsad på beredskapsvis när man just inte behövs.
Men. Jag tycker att det viktigaste i livet just nu är det där ÅÅÅÅÅÅÅH:et. Varje vår är likadan, det finns liksom ingen hejd på känslorna över allt fint. Och jag älskar det – att man kan ha levt i fyrtiofyra vårar och fortfarande få ett pirr i magen över prassligt gräs, sol som värmer och tussilago som kikar fram. Vår är känslomänniskornas bästa tid.
*Igår. Skrev inlägget en tisdag. Sedan blev det liggandes till en onsdag. Så kan det vara. Och när jag tog in tvätten om kvällen luktade den faktiskt mest bara frisk luft och inte alls gödsel.
2 comments
Åh vilken lyx att kunna torka lakan ute! Vi bor nära järnvägen, E4 och Arlanda så tvätt som hänger ute blir lätt solkig av alla föroreningar och damm i luften. En torr, varm sommardag funkar det med småtvätt som torkar på någon timma. Finns det något mysigare än att gå och lägga sig i en nybäddad säng där lakanen har en svag doft av vårsol och gräs?
Jag är för övrigt 56 år gammal och kan bli fylld av lyckorus av dofterna i skog och mark en solig vårdag, när det fortfarande är blött och tjälen inte riktigt har släppt än. Jag kan stanna upp och stänga ögonen och bara dra djupa andetag och njuta av dofterna.
Nej, det finns verkligen inget mysigare än att krypa ned mellan utetorkade lakan. Synd att er tvätt inte kan hänga ute, tack för påminnelsen om hur lyxigt det är. Vi kan dock inte hänga Lovis lakan ute förrän om hösten för hon är allergisk mot varenda träd och gräs, det börjar med al i februari och så fortsätter det genom våren och sommaren.
Det är något med människan och våren, vi bestämmer att vi aldrig blir för gamla för det där lyckoruset tycker jag!!!