En helt vanlig tisdagseftermiddag mitt i min vardag. Så var det igår.

16.10 – Hungrig och på väg hem. Hugger ett äpple i fruktskålen på väg ut från kontoret i Linköping, tänker att jag borde äta lite mer men vill hem. Cykla tänker jag. Jag ska hem och köra ett backpass i solnedgången. Woohooo.

17.30 – Parkerar i Huskvarna. Magen kurrar.

17.35 – Snubblar in genom dörren hemma. Omotiverat arg som ett bi, omotiverat besviken över att J inte lagat mat. Springer omkring och är omotiverat sur och smäller med saker i köket tills jag lyckats få i mig en macka. Det tar en stund.

18:00 – Gnäller om att jag hade kunnat cykla om jag kommit iväg tidigare. Du kan väl sticka iväg till gymmet tycker J. Han har tålamod, massor av tålamod. Underbara människa.

18.10 – Parkerar kroppen raklång i soffan. Kinkig som få.

18.20 – Kommer på att jag bokat in mig på något jäkla pass jag inte varit på innan och inte längre har lust att gå på. Försöker avboka men det är försent. Blir omotiverat besviken och opepp. Body balance. Snälla älskling, gå och träna, tycker J.

18.30 – Bestämmer mig för att träna ändå. Intervaller först och sedan det där förbaskade passet som inte går att avboka. Rotar fram grejer.

18.45 – Sitter på wattbiken. Skitsur och stressad – vad gör man med väldigt lite tid liksom, jag har strax över 20 minuter på mig innan jag måste byta om till Body balance-tjofräset.

18.48 – har värmt upp lite och kommer på det ultimata. Jag har tjugo minuter – jag kör en kompiskamptjuga, dvs en lång, tung och överjävlig intervall om 20 minuter med syftet att försöka producera så hög snittwatt som möjligt.

19.00 – halvvägs in i tjugan och det känns ganska bra. En kille kommer och sätter sig på cykeln bredvid och det peppar mig att fortsätta.

19.10 – svettig, äcklig, sunkig, riktigt trött och lycklig över att jag producerat väldigt många mer watt än på första försöket i november och även höjt mig sedan i december.

19.15 – cykelbyxor av, kompressionsbrallor på.

19.17 – trycker in en halv banan i munnen, häver en halv flarra vatten och snubblar iväg mot Body Balance-salen

19.19 – Har förvirrat berättat att jag är ny på klassen, fått tag i en matta, dragit av mig skor och strumpor och vill helst rymma. Alla andra ser ut som superyogamänniskor.

19.21 – Ångrar att jag gick till passet. Det inleds med någon form av koordinerade rörelser, jag har superdålig koordination.

19.45 – Är superglad att jag gick på passet, vill liksom inte att det ska ta slut. Sträcker, stretchar, vrider, tänjer, andas och stormtrivs. Jag är liksom bra på det. Så skönt.

20.10 – Lyckas tillochmed nästan ligga helt stilla på nedvarvningen. Det räcker att vicka lite på tårna för att hålla fokus, resten av kroppen är ovanligt lugn och avslappnad.

20.25 – Studsar in hemma på lite jobbigt bra humör. Hoppar mönster på köksgolvet och vrålar  “Jag ska bli en sån där yooooooogi, älskling, det var jättebra pass, jag vill lära mig meeeeeeeer” [Hopp, studs, hopp, studs]

20.26 – J suckar och ler. “Duuuu, in i duschen nu, så äter vi sedan”. Han har lagat mat – och jag är alldeles, alldeles lycklig.

Träning alltså. Tänk vad det kan göra med humöret!