Tycker den här bilden är kul. En 29-åring som just cyklat 62 kilometer så fort hon kunde storgråter av trötthet, medans hennes mamma som var klok nog att nöja sig med 40 km är full i skratt och sambon ser bekymrad ut. Jag har aldrig upplevt en trötthet av den kalibern. Det går inte att beskriva, det gjorde ont överallt, gråten gick knappt att hejda och allt var hemskt.

Det tog någon timma innan jag blev som folk igen, och idag har varit en trött dag – men jag har faktiskt tränat. Kort och lugnt visserligen – men cykla var det absolut roligaste jag kunde komma på när jag fick några timmar över på söndagseftermiddagen. Nästa år ska jag vara snabbare!