Sjärnor, proffs och förebilder – vet ni vad? Jag har verkligen tröttnat på att ni inte tänker göra det lätt för mig. Ta en snabb kurs i svenska nu för det här vill jag att ni läser:
Jag är en glad motionär och inbiten cykelälskare. Jag tränar en aning mer än genomsnittet, mest för att jag inte hinner mer och för att jag måste tjäna pengar. Hade jag haft möjlighet hade jag cyklat jämt. Nu kan jag inte det – utan får nöja mig med att cykla så ofta jag hinner. Jag är katastrofalt sämst på att justera mina växlar, jag har kört på samma, numer ganska slitna, cykel i fyra säsonger och jag önskar mig i smyg en ny, eller åtminstone ett par nya hjul rullar iväg piggt när jag trycker på pedalerna. Jag gråter en uppgiven skvätt när jag ska byta från trainerdäck till vanligt däck och lyckas med konststycket att ta sönder min sista slang. Jag låtsas att jag har full koll när det snackas utväxling, kolfiber, intervalltyper och prylar men i själva verket är det enda jag förstår mig på att om jag trampar kommer jag framåt och det är förbannat kul. Ännu roligare i sällskap med andra. Jag plågar mig envist igenom långlopp på mtb för att jag tycker det är roligt. Jag brukar starta i tävlingsklass för jag tycker att det är så galet kul att starta långt fram i fältet – men att jag sedan slutar långt bak gör mig inte så värst mycket, bara jag tar mig igenom tävlingen och blir lite påhejad av glada funktionärer längs med vägen.
Att cykla är min livlina, att cykla är min avkoppling, att cykla är mitt sätt att hitta kreativiteten jag behöver till mitt jobb, att cykla är ett sätt att träffa nya vänner och få möjlighet att upptäcka nya platser. Att jag cyklar är en viktig del av min identitet, och jag vill hemskt gärna få fler att upptäcka en fantastisk sport som erbjuder en kul utmaning oavsett nivå och ambition.
Ska vi ta och närma oss poängen då, alla proffs och förebilder? Vi gör det – nu kommer det: Jag tappar hakan när jag ser hur ni klättrar uppför serpentinvägar i Tour de France. Jag håller tummen för mitt favoritlag, jag hejar i soffan, jag kanske sätter mig på trainern och kör ett pass medan jag kollar på er. Jag sitter på soffkanten och biter på naglarna av skräckblandad förtjusning när ni trampar över knagglig kullersten mellan Paris och Roubaix på era fina cyklar. Jag drömmer i smyg om att vara sådär snabb och stark som ni är. Jag drömmer i smyg om att ha en följebil när jag plötsligt får krångel med växlar, hjul eller bromsar och har dragit iväg lite väl långt hemifrån på egen hand. Eller att få vara en del av ett lag. Jag önskar att jag fick vara med och springandes bära en cyclocross i holländsk lera och jag drömmer alltid om att få provköra några varv på de coola, tekniska banorna som internationella MTB-åkare tävlar på.
Jag lägger en hel del tid på att förklara hur cykling funkar för folk i min omgivning som inte cyklar. Man får inte ont i rumpan, dels vänjer man sig, dels har en ordentlig cykel en bra sadel som passar sin ägares rumpa bra. Det är lite läskigt att sitta fast med fötterna – men bara de allra första turerna – sedan blir det tvärtom så att det är läskigt att inte sitta fast. En dyrare cykel är ofta bättre för den har växlar som klarar av mer belastning och de väger lite mindre. Man slår sig inte så farligt när man ramlar i skogen – ofta är det mossigt och mjukt och när man är en glad motionär går det inte så fort. Alla kan lära sig att cykla i skogen, det är inte så svårt. Alla kan vara med på tävling – det finns något så fiffigt som sportklass som är till för glada motionärer som vill vara med och tävla just för att det är så in i bomben kul att kolla hur mycket fart man har på gubb/tantfläsket tillsammans med andra. Jag cykelfikar, jag cykeltwittrar, jag cykelbloggar – och i en stressig vardag är det det där med cyklingen som sätter en glittrande guldkant på min tillvaro.
Vet ni vad jag gör mer? JAG FÖRSVARAR STÄNDIGT MIN SPORT. Jag ler och försöker poängtera att de idioter som dopar sig är förhållandevis få. De är särskilt inte glada motionärer och särskilt faktiskt inte de flesta. Jag ler en gång till och hävdar att man kan bli snabb utan att dopa sig. Jag är inte tillräckligt insatt för att förklara hur kroppen funkar och vilka biologiska förutsättningar som gör en bra cyklist bra – men jag är fullkomligt övertygad om att de allra flesta INTE dopar sig. Särskilt inte svenska cyklister. Men ändå – eftersom det finns några sjärnor/idoler/förebilder/idioter ute i cykelvärlden som inte kan nöja sig med att kolla hur snabba de kan bli utifrån de förutsättningar de tilldelats från födseln i kombination med bra mat och rätt träning – så måste jag ständigt, ständigt, ständigt försöka övertyga folk i min omgivning om att cykling faktiskt är en kul sport där de flesta sköter sig över förväntan och inte missbrukar något starkare än en dubbel espresso. Jag är så in i bomben trött på att behöva få gliringar med referens till doping när jag berättar att jag cyklar. Jag är så in i bomben trött på att det jag älskar mest i hela världen av de oinsatta förknippas med något så urbota idiotiskt som att använda sig av förbjudna preparat för att bli bättre. Kan ni lägga av att sätta mig i skiten? Visst – det är säkerligen sjukt pinsamt och omständigt för er när ni blir påkomna, men det är ju jag och alla andra glada motionärer som måste försvara en hel sport när ni gör bort er!
Jag är arg, jag är besviken, jag är sur som en svettig cykeltröja som man glömt liggandes i solen. Det görs otroligt mycket inom cyklingen för att motverka doping, för att informera åkare på alla nivåer om hur mycket man förstör för sig själv och andra om man dopar sig. Även jag, som inte är ett dugg snabb, utan bara envis och väldigt förtjust i att smutsa ned mig på mountainbike och fikacykla på racer, har genomgått en anti-doping-utbildning för att få en licens att tävla på. Och ständigt får jag försvara oss glada motionärer. Ständigt får jag försvara sporten jag inte någonsin vill leva utan. För att ni som är så där starka och coola och snabba inte kan vara nöjda utan envisas med att pyssla med bloddoping och fusk och jag vet inte vad. Jag har verkligen tröttnat. Kan ni vara så jävla snälla och lägga av så jag slipper höra ordet doping varenda gång jag berättar om min sport? Om jag nu sitter hemma i TV-soffan och hejar på er, ser upp till er och inspireras av er så kan ni väl visa lite omtanke tillbaka. Tack.
1 comment