Livsstilperspektiv: vi är grymma!

Igår blev vi sittandes ett tag efter spinningen och samtidigt som Mia, Karla och jag stretchades ömma muskler kom vi att prata om hur andra reagerar på en livsstil som för oss är är helt normal. Jag har fått prata mycket cykel de senaste dagarna – har ju bytt jobb och mina nya kollegor har varit nyfikna på cyklandet, och så är det ju oftast när man träffar nya människor. De är väldigt nyfikna på träningen.

För mig och för människor jag spenderar mycket tid tillsammans med är det normalt och självklart att träna minst en arbetsvecka per månad. Vi lever i en värld där alla springer halvmaror som ingenting, vi cyklar mil efter mil på träning och satsar på supersnabba tider på lopp som Vätternrundan och Cykelvasan. Vi kör långlopp på MTB, tycker att tävlingar är världens roligaste utmaning, vi äter som hästar, vi tycker inte att det är konstigt att cykla eller springa i snö, is och minusgrader och normaltillståndet är att ha ont någonstans. Alltid lite skadad eller sliten på något ställe. Slutsatsen blev att vi sällan reflekterar över hur grymma vi är som balanserar vanliga jobb och liv med fantastiska prestationer. Emellanåt kan jag fundera över varför människor jag träffar är så fascinerade över hur mycket jag tränar eller att jag cyklar på stigar i skogen. Men när jag tänker efter – det är ganska coolt och inspirerande med människor som gör sådana saker. 9.11 runt Vättern på en budgetracer i aluminium är faktiskt någonting att hänga i granen. Likaså att i vuxen ålder ha bytt livsstil från partypingla till cyke som kan cykla både uppför och nedför hyfsat tricksigt steniga, rotiga stigar. Och människor som brinner för något är alltid inspirerande och jag brinner ju för cykel, träning och en sund livsstil. Grymt!